Runt om i Sverige utsätts lärare och skolledare regelbundet för att andra pekar ut lösningar på deras problem. De lösningar som diskuteras utgår oftast från data, som Pisa- och nationella provresultat. Analyser saknas och lösningarna är generella. Varje arbetsplats har sina specifika problem och behöver olika lösningar för att skapa så goda resultat som möjligt för alla barn, unga och vuxna.
Skollagen anger tydligt att alla förskolechefer och rektorer har rätt att besluta om sin enhets inre organisation. De bör därmed självklart ges både ansvar och befogenheter att göra just detta.
Våra analyser av ett omfattande empiriskt underlag där politiker, skolchefer, rektorer och förskolechefer yttrat sig om sina förutsättningar i yrket tyder på att detta inte är självklart.
En majoritet av skolledarna saknar tillräckliga befogenheter i ekonomi- och personalfrågor vilket försvårar utvecklingen. Dessutom brister det i förtroendet mellan dem och de överordnande nivåerna.
Att dialogen saknas och förtroendet brister mellan skolledare och politiker syns på olika sätt i vår forskning. Skolledarna upplever låga krav från nämnden/huvudmannen, samtidigt om ledamöterna har bristande tilltro till skolledarnas kapacitet och kompetens kring skolutveckling. Huruvida det finns en reell brist visar inte våra studier. Skolledarnas lojalitet gentemot statens uppdrag och krav är stor. När de uttrycker vilka förväntningar de tror att staten har på dem, överensstämmer det med den egna synen på vad de själva anser vara de viktigaste arbetsuppgifterna.
Det förekommer vidare att nämndpolitiker anser att resultaten i kommunens skolor har förbättrats när de i själva verket har försämrats.
Om detta beror på bristande information från skolchef och rektorer, eller på ett önsketänkande från politikers sida framgår inte av vårt material. Om styrning och ledning ska fungera behöver kommunikation och transparens öka mellan olika aktörer. Det är nödvändigt om nämnder och styrelser ska kunna sätta upp rimliga mål och ha rätt förväntningar på verksamheten. I grunden handlar det om att bygga förtroende mellan länkarna i styrsystemet parat med höga förväntningar.
Våra forskningsresultat visar att skolledarna trivs med sin roll och ser sitt arbete som värdefullt för att barn och unga ska lyckas i sitt lärande, samtidigt är en majoritet endast delvis nöjd med elevernas resultat.
Endast ett fåtal anser att de har stora möjligheter att påverka nämndens/styrelsens beslutsfattande, vilket överensstämmer med ledamöternas bild av relationen. Samtidigt bedömer nämndledamöterna att skolledarnas ansvar kommer att öka i framtiden.
Staten har skapat ett system där till exempel skolinspektionen går förbi huvudmannen direkt till den enskilda skolan. Det skapar i sin tur ett tryck från den enskilda skolledaren uppåt i systemet. Då det ofta handlar om behov av nya resurser under löpande budgetår kan det leda till problem. Ett tydligt dilemma mellan lagens bestämmelser och skolledares ansvar att forma en väl fungerande arbetsorganisation.
Det finns många som vill och tror sig kunna leda svensk skola på distans. Om det är några som kan leda så är det lärare och skolledare som möter barn, unga och vuxna på den enskilda enheten.
Nationella beslut om skolan sätter de yttre ramarna för verksamheten. Dessa behöver paras med höga förväntningar och förtroende, för att lärare och skolledare ska kunna skapa väl fungerande arbetsorganisationer för lärande.
Där förtroendet finns, grundat på förståelse av den enskilda arbetsplatsens faktiska situation, finns möjligheter att pröva lösningar som är anpassade till den aktuella situationen. Ska skolan vända en negativ utveckling måste detta vara regel och inte undantag.
Elisabeth Nihlfors,docent i pedagogik Uppsala universitet, gästprofessor statsvetenskap Umeå universitet.