Den 17 maj hissade Uppsala kommun regnbågsflaggan för att markera och manifestera att den dagen inte bara är Norges nationaldag utan även den internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi. Det var en viktig gest för att visa att Uppsala är en öppen och inkluderande kommun som tar avstånd från all typ av diskriminering.
Vi lever i en globaliserad värld där aktioner inte enbart påverkar vår kommun utan agerandet och budskapet kan sprida sig till hela världen.
Ställningstagande för mänskliga rättigheter kan vara avgörande för människor i hela världen, i den värld där många än i dag, på 2010-talet, utsätts för ständiga trakasserier, misshandel och ibland till och med dödas på grund av sin sexuella läggning.
Min dröm är att alla kommuner i Sverige och alla huvudstäder i världen gör som Uppsala och hissar regnbågsflaggan den 17 maj för att visa att alla människor är lika värda oavsett sexuell läggning och att kärleken är större än gamla föråldrade och patriarkala normer och strukturer.
Jag glömmer aldrig den hösten för några år sedan då jag fick ett skrämmande besked från Libanon. En av mina barndomskompisar hade blivit mördad.
När jag bodde i Libanon hände det då och då att någon man kände dog, men man var härdad efter alla år av krig och elände. Men att just denne vän blev misshandlad till döds har fått mig att reflektera.
Ghassan, som min vän hette, hade det inte så lätt. Han var nämligen homosexuell och vågade inte gå ut med det, i en machokultur dominerad av religiöst förankrad homofobi. Om kvinnorna är utsatta i Mellanöstern kan ni kanske tänka er hur homosexuella har det.
När jag besökte Libanon första gången efter att jag lämnade landet fjorton år tidigare, träffade jag Ghassan. Han såg trött ut och vi pratade om hans situation. Hans mamma ville att hans skulle gifta sig med sin kusin och skaffa barn. På jobbet hade man kommit på att han var homosexuell vilket gjorde att han var arbetslös på grund av trakasserier och hot. Redan innan jag lämnade Libanon blev Ghassan trakasserad och misshandlad på grund av sin sexuella läggning, och det hade inte blivit bättre med åren.
Han hade ändå hopp om framtiden. Bland annat frågade han mig om jag kunde hjälpa honom att komma till Sverige eller något annat europeiskt land – så att han skulle kunna leva här, utan att riskera ständig misshandel.
Jag svarade som den politiker och laglydiga medborgare jag är, att jag tyvärr inte kunde hjälpa honom och förklarade att invandrarpolitiken är utformad på ett sådant sätt att han inte bara kunde invandra och söka jobb, och inte heller söka asyl. Homosexualitet betraktas i Sverige och i Europa inte som tillräckligt skäl för asyl.
Jag har dåligt samvete för hur jag uttryckte mig inför min vän och känner skuld för hans öde. Jag kanske stängde dörren för honom. Må han vila i frid!
Ghassans död har gjort hans mamma förkrossad och uppgiven. Han var hennes ögonsten och hon vet inte varför han blev dödad. Hon tror att misshandeln hade med politiska motsättningar att göra. Mördaren var syrier och Ghassan libanes och läget mellan dessa grupper var ansträngt i Libanon. Hon som annars varit en mycket stark kvinna i en värld dominerad av män, blev en skugga av sitt forna jag. Det är sorgligt att vi som vet varför Ghassan blev dödad, inte kan berätta för hans mor vad som egentligen orsakade hennes sons död.
Hon mår sannolikt bättre av att tro att det fanns politiska skäl bakom mordet, än att – i den kultur de lever – få höra att hennes son var homosexuell.
Jag kan förvisso inte hjälpa min vän längre, men det jag kan och vill göra är försöka se till att regeringen ser humant på de människor som har sökt asyl i Sverige på grund av sin homosexualitet. Dessa människor kanske inte har en formell dödsdom över sig från sina hemländer men dessvärre har de samhällets informella dom över sig.
Med detta i åtanke skulle jag önska att vi i Sverige noga överväger och granskar varje enskild asylsansökan från personer som lever under ständiga hot och misshandel i sina hemländer på grund av sin sexuella läggning. Homosexualitet kan svårligen göras till ett generellt asylskäl, men individuella öden måste kunna behandlas individuellt och – framför allt – humant!
Varje gång jag ser kärleksflaggan, regnbågsflagan, blir jag glad över kärlekens budskap, friheten och det gränslösa som det medför, men samtidigt blir jag påmind om det fruktansvärda som många ungdomar i vårt land och i världen utsätts för på grund av sin sexuella läggning.
Mohamad Hassan
Kommunalråd (L)