Som alla vet fick inte Uppsala bli europeisk kulturhuvudstad den här gången heller. Förra gången blev vi slagna av Umeå, den här gången av Kiruna. Två norrlandsstäder som Uppsala inte kunde hävda sig emot. Skulle ett nytt och modernt konstmuseum, centralt placerat och lättillgängligt för alla, ha gjort någon skillnad? Ja, varför inte? Det skulle i alla fall ha varit en handfast manifestation av att Uppsala menar allvar med att man vill vara en kulturstad.
Tråkigt nog har våra styrande politiker aldrig förstått vilken prestige det ligger i att ha ett inbjudande och publikdragande konstmuseum av internationell klass. Se till exempel på vad Frank Gehrys spektakulära konstmuseum har betytt för den nordspanska staden Bilbao.
Men det handlar naturligtvis inte bara om prestige. I första hand handlar det om bättre tillgänglighet och bättre utställningar. I dag ställs höga krav på de museer som vill låna in och visa verk av världsklass. Det kan bland annat handla om att transportfordon ska kunna köra in i byggnaden så att lasten kan lossas stöld- och klimatsäkert. Det är krav som Uppsala slott aldrig kommer att kunna uppfylla.
När dåvarande slottsarkitekten Hans Matell på 1990-talet fick gehör för tanken att konstmuseet skulle flytta upp till slottet kunde han inte ana vilken otjänst han därmed skulle göra konstmuseet och dess publik. Intentionerna var naturligtvis de bästa men det skulle snart visa sig att man totalt hade underskattat den barriär som utgjordes av den långa höga backen och vilken effekt den skulle ha på besökssiffrorna.
Den bland tongivande politiker förhärskande föreställningen att konstmuseet ligger bäst i slottet har emellertid varit svår, för att inte säga omöjlig, att rubba på. När kulturnämndens oberoende utredare Jane Nilsson föreslog att konstmuseet skulle flytta ner på staden igen, tillsatte kommunstyrelsen en egen utredning som kom fram till att museet inte alls skulle flytta någonstans, utan att det låg bäst där det låg, det vill säga i slottet. Därmed hade frågan återförts till ruta ett igen.
Det tycks tyvärr vara något av ett signum för Uppsala att större kultursatsningar alltid ska läggas i långbänk innan man kommer till skott. Så tog det närmare hundra år innan staden äntligen kunde bestämma sig för att bygga ett eget konserthus, från det att förslaget först väcktes 1912 tills Uppsala Konsert & Kongress kunde slå upp portarna den 1 september 2007. Innan dess hade man i 120 år förlitat sig på aulan i universitetshuset, visserligen magnifik som inramning men dessvärre inte optimal varken för akustiken, publiken eller de som uppträder.
Om ingenting händer i närtid har vi snart fått vänta lika länge på ett konstmuseum, vilket också betyder att museets ambitiösa utställningsprogram har gått generationer av äldre och funktionsnedsatta Uppsalabor förbi. Uppsalabor som varken orkat, kunnat eller velat ge sig på Sisyfosvandringen uppför slottsbacken. Åtskilliga som försökt har vittnat om att de nära nog höll på att stryka med på kuppen.
Inom föreningen Konstens Hus Nu är vi övertygade om att konstmuseet en dag kommer att flytta ner på staden igen. Frågan är inte om, utan när. Dagens situation är ohållbar. Flera av stadens politiska partier har uttryckt att de anser att museet ska lämna slottet men problemet är att ingen vill ta på sig ledartröjan och driva frågan framåt. Därför talar det mesta för att de intressantaste utställningarna även fortsättningsvis kommer att gå Uppsala förbi och att konstmuseet för överskådlig tid får nöja sig med att skapa utställningar för den halva av publiken som kan ta sig dit medan den andra halvan får trösta sig med att man i alla fall får vara med och finansiera verksamheten via skatten.
Är det så vi ska ha det i Uppsala?