Ett miljonprogram i svensk bostadspolitik står åter för dörren: en byggboom för välfärd och välbefinnande. Men hur undviker vi nya misstag i överhettade städer och i stället stärker småorterna?
Vi behöver en vision för stadsbyggande som kanaliserar exploateringen i landskapet med eftertanke.
Nu skymtar samstämmighet om bostadspolitiken. I en svår politisk tid finns tendenser bland partiledare att vara pragmatiska inom detta område och visa handlingskraft. Bostadsbristen ses som ett överhängande problem i Boverkets rapporter och Statsministern uttryckte i riksdagsdebatten härom veckan att byggandet går för långsamt och vill göra statlig mark tillgänglig. Vi vill därför diskutera hur och var mark bör göras tillgänglig i linje med ett nytt regionalt stadsbyggnadsideal där grannorter involveras.
1960–70-talens miljonprogram lyfte Sverige ur trångboddheten. Människor gavs utrymme att bo många tillsammans i geografiskt avgränsade områden.
Men husen byggdes alltför höga och likformiga och områdenas funktioner åtskildes med socioekonomisk segregering som följd.
I dag vurmar många för förtätning med flera hållbarhetsargument. Man tänker sig kunna bygga tätare i befintlig bebyggelse och nyttja den redan ianspråktagna marken effektivare, föra funktioner och medborgare närmare varandra och spara resurser i stället för att städerna brer ut sig okontrollerat.
Det är ofta mycket svårt och krävande att åstadkomma en lyckad förtätning i redan befintlig bebyggelse eftersom smärtsamma konflikter genereras som tidigare inte fanns. Förslag kommer på att bygga i parker och grönområden som i tidigare planering formats eller sparats med omsorg.
Ny exploatering som ibland kallas stadsläkning riskerar att bli till urbant kvacksalveri när grundläggande förutsättningar för välbefinnande åsidosätts.
Med högre hus minskar solinstrålningen och vindarna ökar på gård, park och gata. Växtbetingelserna försämras och utemiljön förlorar attraktivitet för människor att komma ut och röra på sig. De mindre barnen blir hänvisade till dagisgårdar i slagskugga.
Att bygga på höjden medger att människor förtvinar framför datorskärmar i stället för att erbjudas livsbejakande strukturer som gynnar folkhälsan.
Sammanhängande grönstråk är viktiga också för social integration när människor med olika bakgrund träffas informellt. I sina mest extrema yttringar innebär den supertäta staden mörka lägenheter och en ogästvänlig utemiljö – lik en gruva bygger vi ”schaktstaden”.
I forskning prövas ”funktionell förtätning” för att visa på det komplexa med att bygga mänskliga livsmiljöer. Exempelvis lyfts stadens och landsbygdens ömsesidiga relationer fram. Likaså betonas människors värderingar av bebyggelsens alla strukturer och rum: byggnader, gator och vägar, samt parker, vatten och naturmark.
Det gamla miljonprogrammet och den rådande förtätningsdoktrinen är inte melodin för den enorma exploatering som står för dörren.
Geografiskt segregerade bostadsområden vill ingen återvända till, och dagens konfliktfyllda förtätningsideal är heller ingen långsiktig lösning, eftersom taket för det effektiva markutnyttjandet nås mycket snabbt.
Det behövs ett nytt regionalt stadsbyggnadsideal som utgår från 1) en huvudort med så kallade a-lägen, 2) mindre närliggande orter som har en gammal kärna och historisk kontinuitet, och 3) avsiktligt oexploaterade stråk av produktiv jord- och skogsbruksmark dem emellan som ger orterna identitet. Det regionala perspektivet går ut på att ägna de mindre orterna omsorg.
Strategin är förgäves om ett kontinuum av stadsbebyggelse uppstår i landskapet, då utrymme behövs för jord- och skogsbruk och rekreation vid städerna så att transporter kan minska, men också för spridningskorridorer för växter och djur.
Mycket av byggboomen bör ske på grannorter, och utmaningen är att skapa attraktivitet också där så att vi får avknoppningar från en huvudort. En väl utbyggd infrastruktur och tät kollektivtrafik blir avgörande.
Med denna modell breder städerna ut sig i tillväxtområden – men inte okontrollerat, utan med respekt för landskapets värden. De fysiska strukturer som utgör livsbetingelserna skulle därmed sammanflätas efter ett medvetet mönster: Moderorten skulle sörja för dotterorter så att dessa stärks, överhettningen kyls av, hållbara transporter utvecklas och fler bostäder byggs i nya billigare a-lägen på grannorter. Modellen gynnar både täthet i lämpliga lägen och en ändamålsenlig rymlighet för livet mellan husen och mellan orterna.
Per Hedfors, landskapsarkitekt
Per G Berg, professor i landskapsarkitektur
Clas Florgård, professor emeritus i landskapsarkitektur
Madeleine Granvik, forskare i landskapsarkitektur
Daniel Bergquist, forskare i landskapsarkitektur