Redan före slaget om östra Aleppo var det uppenbart att den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna inte spelar någon roll i inbördeskriget i Syrien.
Mänskliga rättigheter var inte något som kännetecknade regimen i Syrien före inbördeskriget heller. Det var bland annat därför inbördeskriget bröt ut. Nu har Ryssland, Turkiet och Iran gått med på att civila och stridande ska få lämna det nedkämpade östra Aleppo samt att internationell övervakning av förhållandena för civila och respekten för den humanitära rätten i östra Aleppo ska byggas upp. Överenskommelsen förkroppsligades i en resolution som FN:s säkerhetsråd faktiskt kunde anta, eftersom varken Ryssland eller Kina denna gång lade in sitt veto.
Ryssland, Turkiet och Iran har också kommit överens om att försöka få till stånd fredsförhandlingar mellan den syriska regeringen och dess motståndare.
Det bådar inte särskilt gott inför framtiden vad de mänskliga rättigheterna beträffar. Ingen av de stater som råder över Syriens öde kan väl sägas vara några humanitära stormakter precis.
Historien kommer inte att vara densamma före och efter Aleppo, sade Syriens president al-Assad. Inte bara i Syrien utan även regionalt och globalt är läget annorlunda efter Aleppo, sade al-Assad, och kanske har han rätt. Dock inte i bemärkelsen att den syriska regeringsarméns övertagande av östra Aleppo kan jämföras med Jesu födelse. Snarare i bemärkelsen att det nu är definitivt slut på den period i den samtida historien under vilken de mänskliga rättigheterna i fredstid och den humanitära rätten i konflikt hade en uttalad och stark position på den internationella agendan.
Om inte alltid i faktisk handling så åtminstone i ord, i vad som legitimt ansågs kunna sägas i officiella sammanhang och vad som ansågs böra eftersträvas. Under konflikten i Syrien har denna globala referensram gradvis gått upp i rök.
Det är osannolikt att FN:s säkerhetsråd kommer att uppmana den Internationella brottmålsdomstolen att ta upp Syriensituationen.
Varken Ryssland, Iran eller Turkiet har skrivit under den Internationella brottmålsdomstolens stadga och i den mån de varit militärt aktiva i Syrien skulle de, i princip, själva kunna komma under domstolens lupp. Kina och USA har inte heller skrivit under domstolens stadga för den delen.
I sin frustration över säkerhetsrådets fortlöpande misskötsel av situationen i Syrien antog FN:s generalförsamling dagen före julafton en resolution som starkt uppmuntrar lagföringen av misstänkta människorättsförbrytare. Generalförsamlingen skapar en internationell, opartisk och oberoende mekanism som ska hjälpa till att samla bevis för brott begångna mot den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna i Syrien, i syfte att underlätta och påskynda rättegångar i nationella, regionala och internationella domstolar som redan har eller i framtiden kan komma att få behörighet att döma över dessa brott. Svenska domstolar har redan sådan domsrätt vad gäller grova folkrättsbrott.
Inför Europadomstolen hamnade frågor om lagligheten ur människorättssynpunkt i urskillningslösa attacker och direkta attacker på flyende civila i Tjetjenien 1999. Ryssland fälldes den gången för brott mot rätten till liv. De tunga domarna är lärorika och skrämmande, som ett initierat reportage direkt från fronten. Isajeva mot Ryssland och Isajeva, Jusupova och Bazajeva mot Ryssland, heter fallen. Det ska mycket till för att Europadomstolen skulle bli aktuell i Syriensituationen, framför allt för att domstolens egentliga revir är Europa.
Möjligen är en särskild internationell Syrientribunal teoretiskt tänkbar i framtiden om de länder som råder över Syriens öde bestämmer sig för att de inte längre behöver den sittande regimen.
Då kan mandatet för dömandet skräddarsys så att utomstående supportrar inte riskerar att bli lagförda själva. Det är lätt att bli cynisk och pessimistisk.
I en dyster tid inger FN:s generalförsamlings ambitioner att ta mänskliga rättigheter och humanitär rätt på allvar visst hopp. Många som röstade var antingen emot eller avstod. Men majoriteten av FN-medlemmarna tycks fortfarande stödja det globala människorättsparadigmet. Vad vore alternativet?
Inger Österdahl, professor i folkrätt vid Uppsala universitet