Året går ganska fort och nu är det åter FN:s internationella dag för avskaffandet av mäns våld. Frågan är om vi har kommit något längre i vårt arbete här i Sverige? Svaret är JA, men det går sakta. Har vi männen med oss i detta arbete? Återigen är svaret JA, men det behövs fler män som agerar och tar diskussionerna.
Prevention är ordet som nämns och vi från kvinnojourerna kämpar på med att försöka både ta hand om utsatta kvinnor och synliggöra våldet för dem, samtidigt som vi försöker arbeta preventivt med ungdomar genom att förklara att det aldrig är deras fel om de vuxna slåss därhemma.
Helt klart är att jämställdheten är satt ur spel när våldet tar plats i hemmet för vem kan tro att någon älskar en om man anser sig behöva hota och slå den samme.
Är känslan av makt över någon annan så stor att den driver förövaren till att kränka verbalt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt och latent, kort sagt att begå kriminella handlingar trots att det enligt svensk lag är förbjudet. Har man insett följderna av sitt agerande? Att man faktiskt lär ut något som är så fel som det någonsin kan bli.
Vet förövaren att fostret lär sig redan innan födseln, att vara rädd? Rädslan för skrik, slag och sådana situationer som den blivande mamman utsätts för.
Fortsätter sedan våldet när barnet är fött så fortsätter känslominnen och kroppsminnen att ta in en rädsla som det inte går att få någon förklaring till.
Många är de kvinnor och barn som lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, i Sverige utan att ha flytt från något land där det är krig.
En del barn lär sig att identifiera sig med förövaren för att då har man makt, men är det en bra makt? Vilket budskap ger vi i samhället dessa barn när vi tyst tittar på när de använder våld mot sina kamrater?
Vi på kvinnojouren Liljan kämpar för kvinnors och barns rättigheter varje dag året om. Vi stöttar, skyddar, förebygger och påverkar, allt utifrån en kunskap om våld, genus och makt.
Vårt riksförbund SKR har i en undersökning påtalat brister i kommunernas förebyggande arbete. Det är endast en handfull kommuner som arbetar på det sätt WHO, Världsbanken och FN menar är effektivt, av de kommuner som svarat.
Det som behövs är tidiga insatser som utgår från ett makt- och genusperspektiv och som är riktade mot allmänheten.
Var finns ni män/kvinnor som kan fatta besluten i kommunerna om detta preventiva arbete? För som Alan Heisterkamp, USA, och Graham Goulden, Skottland, som arbetar med Mentors in violence prevention”, sammanfattar det hela: ”Brandkåren väntar inte med att träna släcka bränder tills det brinner, de tränar före så att de kan släcka på bästa sätt”.
Barbro Wiklund, ordf kvinnojouren Liljan Tierp-Älvkarleby