När de ryska myndigheterna våren 2012 – efter Putins förra så kallade valseger – lanserade lagstiftningen om ”utländska agenter” innebar det en chockterapi för civilsamhället. Vid denna tidpunkt hade Ryssland den utan jämförelse mest utvecklade civila sektorn av alla Sovjetunionens efterföljarländer. Organisationerna hade under 1990-talet kunnat växa utan särskilda hinder och de flesta hade också klarat omställningen till Putins 2000-tal ganska väl.
Agentlagstiftningens syfte var att ta kontroll över detta.
Brännmärkandet av organisationer som utländska agenter och nedläggningen av mellanstatliga samarbetsprogram åtföljdes av nya krav på nätbaserade kommunikationskanaler, inskränkningar av demonstrationsrätten och ökad kontroll även över den politiska oppositionen.
Dessutom inspirerades även andra länder att begränsa icke-statliga organisationers möjligheter att ta emot finansiering från utlandet. Bland dem som infört lagar liknande den ryska finns Israel, Indien och intressant nog Ungern, samt på det postsovjetiska territoriet Kazakstan och Kirgizistan. Belarus låg redan före Ryssland i det här avseendet.
Det råder inga tvivel om att de senaste sex årens angrepp på föreningslivet är det värsta som har drabbat det postsovjetiska civilsamhället, ja, noga räknat sedan Gorbatjov inledde perestrojkan 1985.
Till följd av det ökande trycket har antalet registrerade icke-statliga organisationer för första gången börjat minska. I dag består det ryska civilsamhället av tre olika stora delar.
En av dessa är så kallade GONGO:s, alltså nominellt icke-statliga organisationer som är lojala med den politiska ledningen. De har nära kontakter med tjänstemän och finansieras på ett eller annat vis av staten. Under de senaste åren har vi sett en explosionsartad framväxt av reaktionärt patriotiska rörelser, särskilt aktiva kring nationella helgdagar och inriktade på att understödja den statliga propagandan.
I den miljön frodas också grupper som med våld bekämpar regimkritiker.
En annan del är socialt inriktade organisationer som arbetar med barn och ungdomar, arbetsrätt, kvinnofrågor och liknande. För att överleva är de uttalat apolitiska. Ändå anstränger sig myndigheterna för att i deras verksamhet finna spår av utländska kontakter och kritik mot staten. I januari tvångslikviderades exempelvis en av Rysslands största fackföreningar för arbetare i fordonsindustrin.
För det tredje har vi organisationer som verkligen är kritiskt inställda mot myndigheterna. Dessa omfattar människorättsförsvarare, miljökämpar, antikorruptionsaktivister, och förstås den politiska oppositionen.
De sistnämnda formerna av samhällsengagemang medför i dag inte bara ett avsevärt byråkratiskt krångel, utan dessutom en högst påtaglig risk för att myndigheterna ska beslagta dokument, frysa bankkonton, utfärda böter på hundratusentals kronor, lägga på straffskatter, stänga ned verksamheten, genomföra förtalskampanjer i statliga medier eller till och med åtala för brott.
Många organisationer har i dag upplösts och de kvarvarande grupperna arbetar antingen helt utan ansvarig styrelse eller har bytt organisationsform och blivit näringsverksamheter, privatpraktiserande juristbyråer eller mediaföretag.
Exempelvis stängdes advokatföreningen Agora av myndigheterna i februari 2016 på grund av sin vägran att använda stämpeln ”utländsk agent” i sina rapporter om tillståndet för de mänskliga rättigheterna.
I dess ställe uppstod en lös sammanslutning av jurister som nu arbetar under olika former – advokatfirmor, rådgivningsbyråer eller egen praktik. De flesta bedriver kommersiell verksamhet, men fortsätter också att bistå i mål som rör mänskliga rättigheter.
Exempel på andra kända människorättsorganisationer som nyligen formellt lagts ned är Kommittén mot tortyr, i Sverige uppmärksammad då dess utsända tillsammans med Sveriges Radios korrespondent häromåret överfölls på gränsen till Tjetjenien, och Team 29, som bistår Raoul Wallenbergs släktingar i försök att få ut ryska arkivhandlingar som kan kasta ljus över svenskens öde i sovjetisk fångenskap.
Ur ett svenskt perspektiv kan man förvånas över att demokratibiståndet till Ryssland inte har ökat i takt med förtrycket.
I mitten av 00-talet stöttade Sverige den ryska demokratirörelsen med ungefär 100 miljoner kronor per år. Sedan skars stödet ner drastiskt, först av Göran Perssons S-regering, sedan av Alliansregeringen. Efter annekteringen av Krim höjdes det till ungefär hälften av vad det en gång varit.
Utrikesminister Margot Wallström (S) har flera gånger kritiserat nedskärningarna, och i en enkät inför riksdagsvalet 2014 förespråkade Miljöpartiet en ordentlig höjning, i ett första steg till 110 miljoner. 2016 biföll en enig riksdag också en motion från Liberalerna om att det svenska stödet till demokratiska krafter i Ryssland bör öka. Den uttalade viljan speglas dock än så länge inte i konkreta budgetallokeringar.
En vanlig fråga från svenska aktörer brukar vara om man inte genom demokratistöd utsätter mottagarna för risker. Många är dock beredda att fortsätta uthärda pressen från myndigheterna, men kan tvingas lägga ner sitt arbete på grund av att pengarna tagit slut.
Demokratibiståndet motsvarar ungefär en promille av det totalbelopp som läggs på att värna Sveriges säkerhet.
Givet den säkerhetspolitiska effekt ett framgångsrikt demokratibistånd kan få, är det hög tid att omsätta den goda viljan i handling.