Debatt: Förödande för forskningen

I regeringsförklaringen 2014 slog statsminister Stefan Löfven fast att ”Forskning ska respekteras som den långsiktiga verksamhet det är och en ny forskningsproposition kommer därför att ha ett tioårigt perspektiv.”

Men av den utlovade långsiktigheten syns nu inte ett spår. Årets budgetproposition åstadkommer precis det motsatta genom att plötsligt ändra reglerna för hur de så kallade basanslagen till universiteten och högskolorna fördelas.

Denna omfördelning presenteras som en ”satsning”. Inget kunde vara mer fel.

I dagarna klubbades ramarna för regeringens budget. Regeringen river i och med den föreslagna budgeten upp den fördelningsmodell för forskningens basanslag som fastlades i den senaste forskningspropositionen från 2012.

Detta förfarande bryter mot rådande praxis att låta en beslutad forskningsproposition gälla tills nästa röstats igenom, vilket kan få stora konsekvenser i framtiden.

I årets budget omfördelar regeringen den tidigare aviserade ökningen av basanslag enligt en arbiträr uppdelning av lärosätena i tre kategorier: ”gamla” universitet, ”nya” universitet och högskolor. Medel tas från den första kategorin och förs framför allt till gruppen ”nya” universitet där endast fyra lärosäten ingår.

Omfördelningen innebär exempelvis att Karolinska Institutet går miste om 30 av 35,5 utlovade miljoner, Lunds universitet förlorar 25 av 42 miljoner och Umeå universitet förlorar 14 av 19 miljoner.

Det här må verka som små summor jämfört med lärosätenas totalbudget, men det är den här sortens nya och sedan tidigare obundna medel som möjliggör utveckling för framtiden. Konkret innebär neddragningarna att universitetens redan planerade satsningar i form av meriteringsanställningar för ledande unga forskare, incitamentsprogram för rekrytering av kvinnliga professorer och investeringar i nödvändig infrastruktur med mera nu måste skrinläggas.

Regeringens plötsliga kursändring innebär i praktiken nedskärningar i stället för satsningar på unga forskare och program för ökad jämlikhet.

Dessutom blev det inget tioårigt perspektiv – det blev inte ens de fyra år som varit praxis sedan länge. Det blev tre år och en oväntad omfördelning. Genom att abrupt ändra spelreglerna försvåras lärosätenas strategiska planering och hattigheten som länge präglat besluten om svensk akademi förstärks.

Regeringen specificerar inte syftet med omfördelning av basanslagen, men det är svårt att tolka det som något annat än kortsiktig regionalpolitik. Det är i så fall en mycket olycklig utveckling. Lärosäten tillför förvisso arbetstillfällen och är en viktig samarbetspartner för annan offentlig och privat verksamhet i närområdet. Men studenterna man utbildar och den nya kunskap man genererar genom forskning rör sig över hela landet, och även utanför Sverige. Därför blir det regionala perspektivet alltför snävt.

Det självklara målet för högskolepolitik måste vara att förbättra förutsättningarna för högkvalitativ forskning och utbildning. Därför måste kriterierna som avgör resursfördelningen till lärosätena vara direkt relaterade till kärnverksamheterna.

Utvärderingskriterier är endast kraftfulla styrmedel när de som betygsätts utifrån dem kan påverka utfallet. Postnummer och ålder är inte sådana faktorer. En godtycklig indelning efter geografi eller ålder kan aldrig styra lärosätena mot att förbättra hur man skapar, tillämpar och förmedlar kunskap. Att bestämma utvärderingskriterier är inte enkelt och diskuteras både i Sverige och internationellt (Vetenskapsrådet har nyligen utrett frågan och presenterat en mall som kan utgöra en utgångspunkt för ett sådant fördelningssystem).

En omfördelningsmodell baserad på regionalpolitik snarare än kvalitet visar på en bristande insikt om de långsiktiga förutsättningar som krävs för att Sverige ska vara en stark forskningsnation.

Det betyder inte att det inte bedrivs internationellt konkurrenskraftig forskning även på mindre lärosäten utanför storstadsregionerna. Tvärtom, kvaliteten inom enskilda ämnen kan ställvis vara världsledande. Det finns också poänger i målsättningen att forskning och utbildning ska kunna bedrivas över hela landet. Men det betyder inte att all forskning och utbildning ska kunna bedrivas överallt. Även våra största universitet har starka och mindre starka områden. Specialisering är nödvändig. Med kvalitetsbaserade kriterier uppmuntras excellent vetenskap och undervisning, oavsett lärosäte.

Vi hoppas att den abrupta kursändringen i årets budget, med en ny form av kortsiktighet i forskningspolitiken och införandet av en godtycklig omfördelning av basanslag, begränsas till ett tillfälligt, om än kostsamt, olycksfall i arbetet.

Nästa års forskningsproposition måste erbjuda långsiktiga förutsättningar, med fördelningsmodeller som belönar kvalitet och stärker framväxten av internationellt konkurrenskraftiga forskningsmiljöer, varhelst i landet detta görs.

Akademiledningen vid Sveriges unga akademi

Jenny Larsson, professor i baltiska språk, Stockholms universitet, ordförande
Christian Forssén, biträdande professor i teoretisk fysik, Chalmers
Kristian Pietras, professor i molekylär medicin, Lunds universitet
Camilla Svensson, docent i farmakologi, Karolinska Institutet, vice ordförande
Marie Wiberg, professor i statistik, Umeå universitet
Christian Broberger, docent i neurovetenskap, Karolinska Institutet, forskningspolitisk talesperson, Sveriges unga akademi