Det har under senare tid blivit allt tydligare att flera av EU:s medlemsländer är tyngda av maktmissbruk, politisering av rättsväsendet, kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter, korruption, missbruk av ekonomisk och politisk makt och så vidare.
I en fungerande demokrati, med ett självständigt och oberoende rättsväsende, fria medier och ett fungerande civilsamhälle, säkerställs rättsstatens principer per automatik. EU är en garant för dessa principer genom Lissabonfördraget.I dag känns det viktigare än någonsin att slå fast att EU inte först och främst är en marknadsplats, utan en union som skapats för att säkra fred och frihet på vår kontinent.
Men länder som Ungern och Polen är i full färd med att underminera sina demokratiska system. Vi har sedan 2010 kunnat se hur Ungern allt mer har valt en negativ väg som gravt underminerar yttrandefriheten, bland annat genom att införa ett statskontrollerat medieråd, ett råd som i själva verket är en statskontrollerad censurmyndighet. För att ta kontrollen över rättsväsendet har man tvångspensionerat domare. För att beskära den akademiska friheten har man försökt stänga ner det internationellt framgångsrika Centraleuropeiska universitet i Budapest.
Polen blev nästa land som följde den ungerska regeringens exempellösa agerande. Den lagstiftning man lagt fram på område efter område syftar till att underkuva det öppna samhället, och montera ned medborgarnas grundläggande rättigheter och rätten att välja livsstil. Det djupa fallet och avvikelserna från EU:s värden och värderingar ledde till att EU-kommissionen i december inledde ett så kallat artikel sju-förfarande, som kan leda till att Polen förlorar sin rösträtt i Ministerrådet.
Obekväma röster tystas också på Malta. I det lilla landet mördades i fjol den regimkritiska grävande journalisten Daphne Caruana Galizia efter att ha granskat den utbredda korruptionen och maktcentreringen. En granskning gjord av Europaparlamentet visar att landets rättssäkerhet är hotad då rättsväsendet och brottsbekämpande myndigheter är starkt politiserade och brister i transparens.
Mönstret för demokratins förfall är i samtliga dessa tre fall detsamma: rättsväsendet politiseras, regeringskritiker som politiska motståndare, journalister och företrädare för organisationer som Amnesty International sätts under övervakning, indragna medel och hot.
Valsystemet ändras till att passa regeringens möjligheter att återväljas. Den politiska retoriken baseras på försvaret av nationalstaten och en populistisk fiktiv ”kollektiv kristen identitet”, där hatet mot invandrare är så starkt att de flyktingar som sökt asyl stämplas som ”muslimska inkräktare”.
Varken Ungerns premiärminister Viktor Orbán eller Polens regering, där Jaroslaw Kaczynski styr i bakgrunden, har Konrad Adenauer eller Winston Churchill som förebilder. Inte heller står Emmanuel Macron eller Angela Merkel högt i kurs. I stället är det Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdo?an som dessa ledare säger sig inspireras av. Risken är stor att fler medlemsländer följer efter. Italien och Österrike har båda högerpartier som tittar år Polens och Ungerns håll. Och i Tyskland bjöd Bayerns största parti, det konservativa CSU, nyligen in Orbán som inspirationsgäst till partistämman som hölls i början av året.
Det är dags för EU att med krafttag försvara grundläggande värderingar och hålla fast vid demokrati och rättsstatens principer:
1. Avvikelser från EU:s gemensamma värden och värderingar måste fortsätta att belysas.Civilsamhällets aktörer, den demokratiska oppositionen och journalisterna i dessa länder måste känna att de har EU:s stöd. Europaparlamentet har röstat igenom flera resolutioner mot både Ungern och Polen, och i november förra året antogs en avseende Malta. Ungern har flera gånger fällts i EU-domstolen för överträdelser och Polen är just nu i full färd med att försöka avvärja det artikel sju-förfarande som EU-kommissionen, efter intensiva påtryckningar från EU-parlamentet, nu är på väg att verkställa.
2. Den ”politiska atombomben”, artikel sju, är det enda vapen som EU har att ta till mot ett medlemsland som missköter sig. Därför måste EU parallellt med detta upprätta en rättighetsmekanism som granskar att medlemsländerna efterlever de så kallade Köpenhamnskriterierna, EU:s stadgar för de grundläggande fri- och rättigheterna. Hade en sådan mekanism funnits på plats, så hade varningsklockorna på Malta ringt långt innan journalisten Galizias liv hade behövt sättas på spel.
3. När sanktioner används mot ett medlemsland så måste det göras på ett intelligent sätt. Att enbart frysa EU-bidrag och finansiellt stöd kommer bara att hjälpa de antidemokratiska partierna att vända fler medborgare mot EU. I stället bör EU-medel tilldelas transeuropeiska projekt som tjänar EU som helhet. På så sätt drabbas inte medborgarna lika hårt av sina regeringars iskalla EU-relationer, utan kan fortfarande gynnas av EU-samarbetet.
4. EU måste vara mycket mer proaktivt när det gäller att stödja civilsamhällets aktörer runt om i unionen. Under den liberala gruppens ledning inleds därför nu ett pilotprojekt kring detta, där ett europeiskt instrument ska erbjuda juridiskt stöd till organisationer som verkar för yttrandefrihet och demokrati och säkrandet av mänskliga rättigheter i länder i EU med auktoritära tendenser.
5. EU-domstolen måste få större makt när det gäller att upprätthålla rättssäkerheten inom EU. Domstolen är bättre lämpad att döma regeringar än vad Ministerrådet är.
Polen är det land som fått mest EU-stöd de senaste åren. Mellan 2010-2015 har landet årligen fått nästan 15 miljarder euro, motsvarande 140 miljarder kronor. Ungern är på åttonde plats. Sverige har under samma period fått 1,6 miljarder euro, motsvarande 15 miljarder kronor, vilket placerar oss på 19:e plats.
Budskapet måste vara glasklart: det finns inte plats för medlemsländer som bara tar del av EU-medel och samtidigt vägrar att följa demokratiskt fattade beslut och respektera de värderingar som EU-samarbetet bygger på.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (L)