”Tidigare hade människan en kropp och en själ. Nu behöver hon också ett pass, för utan det blir hon inte behandlad som människa.”
När författaren Stefan Zweig på 1940-talet skrev de orden befann han sig i exil i Brasilien. Som jude hade han tvingats fly sitt älskade Wien. Han hade blivit fråntaget allt. Sitt hem, sitt språk, sitt österrikiska pass. Sin dröm om ett enat och blommande Europa.
Efter sju år på flykt, när många av hans vänner spårlöst försvunnit, spärrats in i koncentrationsläger och hans verk kastats på stora bokbål i Berlin, tog han sitt liv.
Zweig kunde inte komma över att hans älskade Europa stod i brand.
Han fick därför inte se den framgångssaga som Europa sedan blev under slutet av 1900-talet. En europeisk union inte olik vad Zweig själv skissat på bildades. Gränser fick en mindre roll samtidigt som människornas frihet och välstånd växte. Ordet kosmopolit, världsmedborgare, var ännu vackert. EU utvidgades allteftersom och européer i nord, öst, syd och väst har kunnat leva, studera och arbeta i varandras länder.
Allt detta utmanas nu på flera fronter. Trots att historien borde ha vaccinerat de europeiska länderna mot främlingsfientlighet, splittring och nationalism, dras friheterna tillbaka i enskilda länder. Efter Brexitomröstningen är det europeiska samarbetet skakat i grunden.
Efter populistiska och rasistiska partiers framgångar attackeras det fria ordet och rättsstaten urgröps på sina håll.
Människorättsorganisationen Freedom House pekade i vintras på en global trend, där demokratin backar för elfte året i rad. Illavarslande är att också etablerade demokratier i Europa inskränker sina medborgares frihet.
Ungern har sedan Fidesz valvinst 2010 frångått de principer som utgör grunden för det öppna samhället. Ett statligt kontrollerat censurorgan under alibit ”medieråd” har införts, rättsapparaten har politiserats och nyligen gav man sig på den akademiska friheten. Samtidigt publicerar regeringen rasistisk propaganda mot flyktingar och hetsar mot de muslimer som är medborgare i landet. Polen, ett land som verkligen borde veta bättre, har följt i Ungerns fotspår. Regeringsmedlemmar har uttryckt sig antisemitiskt. Samtidigt har mediefriheten inskränkts och politiker försökt urholka en redan kvinnofientlig abortlag än mer.
Det innebär att det nu sorgligt nog finns en realistisk möjlighet att vi under vår livstid får bevittna inte bara den östeuropeiska demokratins uppgång utan också – om inte omvärlden reagerar starkare och samtidigt stöttar goda krafter – början på dess fall.
Hoppfullt är att EU-kommissionen under sommaren äntligen dragit igång en formell process mot den polska regeringens senaste planer på att inskränka rättsstatens principer.
Stefan Zweigs person och författarskap föll efter andra världskriget i glömska. Kanske för att inte bara många exemplar av hans böcker, utan också deras läsare, slukats av de nazistiska lågorna. Men under den senaste tidens sorgliga europeiska utveckling vill fler och fler åter läsa Zweig. Det behövs i en tid där de mänskliga rättigheterna åter kastas ut för att göra plats åt självintresset och den vulgära nationalismen.
Hans mästerverk ”Världen av i går – en europés minnen” (1942) bör finnas i varje skolbibliotek och många bokhyllor hemmavid.
Nu har filmen om hans liv, ”Farväl Europa”, biopremiär. Se den och tänk över hur vi bäst tar tillbaka denna känsla för Europa som Zweig beskrev så här efter att fransmannen Louis Blériot år 1909 blivit den första att flyga över Engelska kanalen:
”För första gången en europeisk känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter är, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet”.