Få har nog undgått att Ulleråker, intill Dag Hammarskjölds väg, representerar ett av Uppsalas nästa förtätningsprojekt. De som är medvetna om detta har troligtvis även noterat den stora mängd lägenheter (7000 lägenheter ger 14 000 invånare) som nybyggnationen kommer resultera i.
Kommer även detta medföra lägenheter med mycket insyn, generisk arkitektur och inte minst solsvultna innergårdar – något som är symptomatiskt för förtätningen i många svenska städer – allt på grund av stadens och byggherrarnas exploateringsiver?
Utöver detta har man dokumenterat höga naturvärden som kan komma att påverkas om en så omfattande förtätning genomförs som nu planeras. Exempelvis anses det äldre bestånd av tallar som finns i området vara av unikt värde i Sverige. Även Uppsalas vattenförsörjning kan komma att påverkas i och med att man bygger på Uppsalaåsen.
För en del kan det dock kännas onyanserat att med skygglappar framföra dessa argument utan en vidare verklighetsbild. De senaste åren har bostadsbristen ökat kraftigt och idag bor 94 procent av Sveriges befolkning i en kommun där det råder bostadsbrist. Åtgärder har satts in för att möta detta underskott, och på vissa platser i landet har detta resulterat i en produktion som påminner om rekordårens produktivitet.
Uppsala är dock inte ensamt vad gäller denna förtätningsiver. Både Stockholm och Malmö har varit tydliga med att byggandet ska ske inåt, i Malmö för att bevara den omgivande åkermarken, och i Stockholm för att utnyttja befintlig infrastruktur. Och visst finns det fördelar med detta. I och med förtätningen minskar risken för segregering, och staden blir mer sammankopplad. Dessutom anses förtätning bidra till hållbar stadsutveckling genom en effektivare kollektivtrafik och minskad bilism.
Att bygga inåt utgör alltså en nödvändig del av stadsutvecklingen. Problemet tycks i stället vara att detta inte kompletteras med att bygga utåt. Trots att länsstyrelsen i Uppsala har konstaterat att det inte finns en universallösning på bostadsbristen tillskriver de nybyggnation genom förtätning just detta. Riskerar inte denna förtätning att leda till en ”quick fix” som sedan, oundvikligen, måste följas av bostadsproduktion med nya årsringar utåt?
De som argumenterar för en hållbar stad genom förtätning gör så enligt devisen ”förtäta för en grönare stad” (läs: hållbar stad), vilket kan tyckas ironiskt eftersom det är de gröna ytorna som då huvudsakligen exploateras. De urbana grönytornas positiva effekter på människor är väl kända, dels som ett medel för rekreation, dels i form av de olika ekosystemstjänster som bidrar till att förbättra människors livskvalitet i staden. Det är därför av största vikt att bevara de ytor med växtlighet som finns kvar i och med den pågående förtätningens skörd av dessa.
En policy för minsta mängd grönyta per invånare inom en viss radie från bostaden borde därför utarbetas. Detta kan användas som ett verktyg mot eventuell överexploatering, då det finns en överhängande risk att mängden grönyta blir undermålig.
Man kan dock ställa sig frågande till hur effektivt ett sådant verktyg verkligen kommer bli. Kan inte detta leda till ett intetsägande antal kvadratmeter som ska appliceras varhelst bostadsproduktion ska äga rum? Ett sätt att undvika detta kan vara att utveckla riktlinjer anpassade för olika historiska byggnadsideal. På så vis kan den ursprungliga karaktären bättre bevaras, vilket i sådana fall skulle nyansera ett verktyg av denna typ.
I förtätningens kölvatten kanske frågan om huruvida Ulleråker ska bevaras eller exploateras redan är avgjord, trots de högt skattade naturvärdena som har dokumenterats. Framöver får en åtminstone hoppas på att de aktuella planerna revideras till fördel för utomhusmiljöerna och de människor som i framtiden vistas där.
Adrian Reppen
Landskapsarkitektstudent