I Sverige råder lyckligtvis rätt stor enighet om att man skall kunna omhändertas när man blir en uppenbar fara för sitt eget liv eller andras. I vårt land liksom i många länder är lagen knuten till psykisk sjukdom. I dessa nödlägen kan man omhänderta och även tvångsvårda människor som av psykiatrer anses vara ”psykiskt sjuka” eller ha ”allvarlig psykisk störning” när de inte själva vill söka vård.
Vi anser dock att det är en stor principiell skillnad mellan att tvångsomhänderta någon och att utsätta någon för en behandling eller kroppsligt ingrepp på ett sätt som strider mot grundlagen, Europakonventionen och FN:s konventioner.
I praktiken tillåts detta närmast rutinmässigt i dag, trots att lagen säger att även inom psykiatrisk tvångsvård skall det bara kunna ske när ingen annan lösning fungerat.
Enligt föreningen för läkemedelsberoende, RFHL, Uppsala läns långa erfarenheter sker detta också mycket ofta i frivillig vård, på ett informellt sätt, genom att man villkorar andra hjälp- eller stödinsatser med medicinering. Exempelvis kan man få veta att man inte får vara inlagd om man inte tar emot någon medicin. Även hot om tvångsvård förekommer.
Påtryckningarna strider mot lag och mänskliga rättigheter men är svåra att beivra.
Men oftast handlar ”tvånget” om att man inte erbjuds något alternativ alls, fast man inte orkar själv längre. Tvångsvården kan påverka de frivilligt inlagda även genom låsta dörrar, en tonvikt på bevakning, distans och även överbeskydd. Såväl när det gäller den frivilliga vården som tvångsvården kommer tvånget alltså att handla mycket om vilka alternativa former av behandling, sociala åtgärder, bemötanden och samarbeten man har att erbjuda.
Våra brukarorganisationer har länge uppmuntrats av staten att kämpa för brukarinflytande, både lokalt och centralt, men det allra viktigaste för oss, att få verklig valfrihet och följsamhet när det gäller åtgärder, det har misslyckats. I sina behandlingsriktlinjer motarbetar i stället Socialstyrelsen detta.
Man försvarar och främjar kraftfullt medicinska insatser trots att psykoterapier långsiktigt har bättre evidens med mindre biverkningar. (Se expertdebatten om riktlinjerna för depression.)
I Sverige äter vi särskilt mycket psykofarmaka men blir ändå inte friskare. I grannländer särskilt Tyskland har man satsat stort på att göra psykoterapi tillgänglig för medborgarna och trots det har de lägre kostnaderna för psykiatrin. Det kostar när alltfler i stället får fastna i medicin- och vårdberoende.
Det blir också en hemsk upplevelse att i en psykotisk kris komma till en psykiatrisk akut och av personalen få höra att man fått en obotlig sjukdom, som även gör att ens upplevelser, tankar och handlingar inte går att förstå. Detta innebär att ställas utanför mänsklig kommunikation och sammanhang, än mer än man redan var. Att även få eller tvingas ta mediciner som ofta gör en helt orkeslös och trögtänkt bidrar till att man inte vill söka vård där igen.
Men det finns nu sedan 30 år metoder i norra Finland (och Norge) som är vetenskapligt väldokumenterade och mycket framgångsrika i rehabiliteringen av akut psykos. I en tioårsuppföljning hade 84 procent helt återgått i arbete.
Genom att redan i hemmet hjälpa familjen/nätverket att förstå varandra återupprättar man sammanhang så att man tillsammans kan ta sig genom krisen och därmed slippa utveckla schizofreni – och detta nästan utan mediciner. (Sök på J Seikkula, Open Dialogue).
I socialstyrelsens riktlinjer på detta område har man nu flera gånger inte ens nämnt dessa resultat och i stället satt högsta prioritet på att samtliga skall få dessa psykosmedel direkt vid första psykos.
Psykiatrerna i svensk psykosvård har hittills vägrat lära sig dessa metoder.
Vi undrar, hur skulle man kunna vägra detta om man inte hade möjligheterna att behandla under tvång. Då blev man väl tvungen att lära nytt?
Det finns även många andra lärdomar i samma riktning kring tvångsvård och tvångsmedel. I SKL:s kampanj ”Bättre vård – mindre tvång” kunde man visa på att ändrade arbetssätt kunde minska tvånget. Med tiden återgick dock allt ibland till det gamla. Många åtgärder i kampanjen ”No more” mot bältesläggning visade sig effektiva. Man blev tvungen att lära sig lösa situationer när man tagit bort bältena, så som man gjorde på hela Island redan på 50-talet. Det betyder att minskade tvångsmöjligheter gjorde vården mer human.
Med ett stegvist borttagande av den lagliga möjligheten att utöva tvång i vården tror vi att en efterlängtad humanisering av hela psykiatrin kan göras möjlig.
När förändringarna stöds av både lagar och vårdorganisationernas mål och rutiner slipper man antagligen den nämnda tillbakagången på de enskilda områdena.
Denna lagändring förutsätter att det finns en möjlighet kvar att tvångsomhänderta dem som blir akut självmordsbenägna utan att söka hjälp, men enligt vårt förslag bör det ske i en ny organisation utanför psykiatrin och sjukvården. Personalen där skall vara bra på att ge hopp, ökad tillit, inkludera nätverk och motivera för att ta emot hjälp. När det gäller den mycket ovanligare faran ”att skada andra” finns ett flertal alternativ.
Ett mycket starkt argument för lösningen att skilja ut psykiatrisk vård från vårdtvånget, är att det är diskriminerande mot psykisk sjuka att ha en tvångslag som bara gäller den gruppen. Den kritiken har Sverige fått av ett FN-organ, den kommitté som bevakar funktionshindrades rättigheter. Deras kritik kan nu motivera Sverige att ta itu med att få en psykiatri som är värdig ett demokratiskt samhälle.
Rätten till självbestämmande och integritet får inte ha så här många allvarliga undantag.
Därför har svenska Civil Rights Defenders engagerat sig i frågan. De deltar i ett offentligt seminarium på Studieförbundet Vuxenskolan i morgon måndag, som vi ordnar, om ”Tvångsvårdens effekter för de drabbade och psykiatrin” och om alternativen. Vi i Sverige behöver nu få i gång en sådan diskussion, även utanför vården, i folkrörelser, bland politiker och förstås jurister.
Staffan Utas, ordförande RFHL Uppsala län