Överenskommelsen är fullt förenlig med vårt demokratiska politiska system.
Det som verkar uppröra Hallén och Hägg mest är att sex partiledningar har ingått en politisk uppgörelse. För att ha en sådan inställning måste man befinna sig långt från vardagligt, politiskt arbete.
Överenskommelser mellan riksdagens partier är tvärtom en självklar del av den demokratiska beslutsprocessen.
De är inte juridiskt bindande och ålägger inte formellt riksdagsledamöterna att rösta på ett visst sätt, men de är praktiskt oundgängliga och ingås i stor mängd och i olika fora, till exempel i riksdagsutskotten och i statliga utredningar. Decemberöverenskommelsen ingicks av partiledarna och godkändes av respektive partistyrelse. Om inte partiledarna har rätt att förhandla och komma överens å sina partiers vägnar, vilka skulle då ha det?
Överenskommelsen är viktig, men långt ifrån ett ”författningstillägg” som debattörerna hävdar. Den innebär varken mer eller mindre än att partierna har enats politiskt om hur man ska rösta i några av de hundratals omröstningar som varje år äger rum i riksdagen.
Hade partierna förordat en forcerad och illa beredd reform av riksdagens omröstningsregler hade jag förstått debattörernas upprördhet, men Decemberöverenskommelsen förändrar inte formerna för riksdagsarbetet och dess kärna är politisk, inte juridisk. Vill man att största partikonstellations statsministerkandidat och budget ska släppas fram är det just en politisk uppgörelse som krävs, inte en grundlagsöversyn. Man kan aldrig skapa omröstningsregler som garanterar ett visst utfall.
När det gäller debattörernas kritik mot att möjligheten att ta utskottsinitiativ för att riva upp en beslutad budget begränsas undrar jag om de verkligen insett vad överenskommelsen innebär.
Bestämmelsen finns med för att förhindra det som skedde hösten 2013, då den dåvarande oppositionen rev upp en skatteförändring som ingick i budgeten. Många ansåg att detta var lagstridigt.
Jag vet inte vad Hallén och Hägg ansåg, men rimligen borde de ha stått på legalitetens sida och kritiserat det som skedde. I så fall borde de välkomna i vart fall den delen av uppgörelsen.
Den som motsätter sig överenskommelsen bör överväga alternativen: Att Sverige blir som Italien med politiskt kaos en gång i halvåret, som Danmark där borgerligheten styrde med ett främlingsfientligt ytterkantsparti eller som Finland där nästan alla partier styr i en mer eller mindre permanent samlingsregering. Överenskommelsen innebär i stället en svensk modell, där det blir möjligt att styra i minoritet (vilket var ett av syftena när den nya budgetprocessen infördes på 1990-talet) och där väljarna har två tydliga regeringsalternativ att jämföra, alliansen och de rödgröna. Alliansen kommer fortsatt att lägga budgetförslag och argumentera för dem, men kommer inte att försöka fälla de rödgrönas budget med stöd av SD. Det är en pragmatisk uppgörelse som slår vakt om viktiga utgångspunkter.
Andreas Norlén
ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott