Gator och torg är inte tillgängliga för alla. Tre av tio gravt synskadade vågar aldrig eller ytterst sällan gå ut på egen hand. Gatu- och trafikmiljön upplevs som alltför osäker och obehaglig. Det visar en undersökning som Sifo har gjort på uppdrag av Synskadades Riksförbund. Tyvärr finns det anledning att befara att en motsvarande enkät bland synskadade i Uppsala skulle visa liknande dystra siffror. Det är riskfyllt och otryggt att röra sig på gator och torg i de centrala delarna av stan, om man ser dåligt.
Synskadade orienterar och pendlar sig fram med sin vita käpp längs två slags ledstråk. De naturliga ledstråken består av sådant som husväggar, räcken och kanter vid trottoarer och gräsmattor. De konstruerade ledstråken får ersätta vid behov. Under senare år har ledstråk i form av metallskenor blivit allt vanligare i Uppsala. Men de goda föresatserna har olyckligtvis i mycket förfuskats. Följden är att synskadade riskerar att ramla över cyklar och stora blomkrukor som placerats på ledstråken.
Det kan till och med hända att parkeringsstolpar står i vägen. Slarvigt parkerade cyklar vid cykelställena gör det också. De naturliga ledstråken längs husväggar blockeras inte sällan av så kallade trottoarpratare som står utanför butikerna. Vintertid kan marschaller ställa till olyckor när de står på gångbanorna.
Men väl fungerande ledstråk är endast en – om än mycket viktig – förutsättning för att synskadade skall kunna röra sig tryggt och utan rädsla. Än väsentligare är att ljud- och ljusreglerade övergångställen inte fallerar. Även inom detta område är bristerna i Uppsala påtagliga, i några fall alarmerande, för de som går med vit käpp.
Ett vanligt fel är att de akustiska övergångssignalerna inte är tillräckligt starka. De kan variera med trafiktätheten, men får självfallet inte överröstas av kraftigt brusande trafik. I sämsta fall är de helt tysta. Enligt uppgift kontrolleras signalsystemen två gånger om året. Hur denna inspektion än går till har det inträffat att ljudsignaler inte hörts på ett par år.
Ett stort problem är också att ljudet ibland helt tas bort vid gatuarbeten. Det ställer stora krav på personer som måste korsa gatan men inte kan se bilar och cyklar, och inte kan ha ögonkontakt med fordonsförare.
Självklart borde också cykelbanor infattas i övergångsställen. Men på flera håll måste den gående korsa cykelbanan för att nå tryckknapplådorna. Ljudindikator som signalerar att omslag mellan rött och grönt ljus snart inträffar borde inte få saknas vare sig vid övergångsställens början eller på eventuella refuger.
Belamrade ledstråk och farliga övergångsställen är allvarliga trafikfaror, inte bara för blinda och gravt synskadade utan även för alla med svag syn. Nödvändigheten i att eliminera farorna borde inte kunna ifrågasättas. Särskilt som det inte handlar om några stora och dyrbara investeringar. Tvärtom, åtgärderna är få och i allmänhet tämligen enkla och begränsade.
Orsakerna till bristerna kan vara många. Otillräckliga kunskaper om synskadades sätt att gå och orientera sig är en förklaring. Dålig samordning mellan olika enheter inom gatu- och samhällsmiljönämnden kan vara en annan. Polisens passivitet vid brott mot den lokala ordningsstadgan hör också till bilden.
En god början för att lösa problemen vore att anställa stadsvärdar som visar till rätta och håller gångstråk fria från hinder. Information till fastighetsägare och företagare om synskadades behov av fria ytor är ytterligare en sak att göra. Utan tvivel känner Uppsalabor i allmänhet heller inte till hur konstgjorda ledstråk ser ut och varför de måste vara rensade från allt som försvårar framkomligheten. Men under alla omständigheter måste sådana gatu- och trafikfrågor som tagits upp i denna debattartikel bevakas bättre i detaljplanearbetet.
Gatorna är till för alla.
Lars Nord
Docent i statskunskap och före detta universitetslektor