Bara timmar efter prinsessan Estelles födelse den 23 februari 2012 skickades ett pressmeddelande från Skatteverket där de gratulerade till födseln och meddelade att det första barnbidraget skulle betalas ut veckan därpå. Vid en första anblick kan detta såklart framstå som ett charmigt exempel på den svenska välfärdsmodellen och hur den behandlar alla lika.
Men det sätter fingret på en relevant frågeställning – borde alla verkligen få bidrag?
Inledningsvis ska sägas att Liberala ungdomsförbundet är positivt till att det finns en välfärdsstat som hjälper till att jämna ut skillnader mellan människor de inte själva kunnat påverka. En skola som finansieras med gemensamma skattemedel gör att din socioekonomiska bakgrund inte blir avgörande för din framtid. Att sjukvården bekostas gemensamt gör att det inte blir en klassfråga om ambulansen kommer till den som är sjuk. Social- och bostadsbidrag gör att den som under en period står utan inkomst ändå kan få hjälp med hyran och mat på bordet.
Dessvärre är inte alla insatser lika balanserade. Barnbidragets nuvarande form bidrar inte till ökad utjämning utan snarare motsatsen.
Svenska barnfamiljer har det nämligen överlag gott ekonomiskt ställt och pengarna hade kunnat användas till mer ändamålsenliga saker. Siffror från SCB visar att andelen familjer som lever med låg ekonomisk inkomststandard har halverats sedan mitten av 90-talet och under samma period har andelen familjer med hög levnadsstandard femdubblats.
En genomsnittlig barnfamilj har i dag inkomster som i princip räcker för att försörja en lika stor familj till.
Att svenska barnfamiljer får det allt bättre, och att det går fort, är klart positivt men det gör också att principerna för vissa bidrag bör omprövas. Ett sådant bidrag är just barnbidraget.
Under 2016 betalades det ut över 26 miljarder kronor i barnbidrag. Det är en hisnande summa som motsvarar mer än en halv försvarsbudget, är fem miljarder mer än vad hela polismyndigheten kostar och hade räckt till att höja lönen med 10 000 kr i månaden för samtliga (!) grundskole- och gymnasielärare i Sverige.
Om barnbidraget behovsprövats och i stället bara betalas ut till de 25 procent av familjerna med lägst inkomster skulle det innebära en årlig besparing på över 19 miljarder.
En vanlig invändning mot detta är påståendet att administrationen kring det hela skulle kosta mer än själva besparingen. Ännu har ingen lyckats presentera någon övertygande källa till detta påstående men att behovsprövning av ett bidrag skulle kosta lika mycket som hela sveriges polisväsende förefaller smått osannolikt.
Politiker är duktiga på att prata vitt och brett om vad de vill satsa mer pengar på men desto sämre på att berätta var de är beredda att spara in. Det är synd, eftersom denna diskussion är minst lika viktig för politikens legitimitet.
Skattepengar är nämligen inte någonting som trillat ner från himlen eller som Magdalena Andersson har vunnit på casinot. Pengarna tillhör från början de människor som arbetat ihop dem.
En tidigare socialdemokratisk finansminister lär ha sagt att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Vi menar att generella bidrag till svensk medelklass är just förslösade skattekronor. I stället hade de gjort större nytta i skolan, försvaret, eller varför inte låta pengarna stanna hos dem som från början tjänat ihop dem genom att sänka världens högsta marginalskatter en aning?
Max Sjöberg, Robin Nyman, Gabriella Toftered, Hannes Rudsäter
Ekonomiskpolitiska arbetsgruppen, Liberala Ungdomsförbundet