En obehaglig känsla infinner sig när vi läst de båda artiklarna i UNT (4 sep) om de luckor som finns för de med missbruk och psykisk ohälsa. Uppsala Stadsmission berättar i artikeln om hur de försöker hjälpa socialt utsatta missbrukare med psykisk ohälsa genom sin verksamhet på Mikaelsgården, men att de – trots ihärdiga försök att knacka på dörrar där hjälp kan finnas – hela tiden återvänder till ”gå” likt ett moment 22.
Uppsala Stadsmissions verksamhet gör skillnad. De ser problemen, de tar i problemen och de försöker lösa problemen. Det ekonomiska stödet för deras verksamhet är så gott som obefintligt. Även här har försöken att knacka på kommunens dörr för ökat stöd visat sig resultatlösa. Uppsala Stadsmissions verksamhet får 320 000 kronor, medan till exempel motsvarande siffra för Västerås Stadsmission är nära fem gånger så stor med nästan 1,4 miljoner kronor för motsvarande verksamhet.
Att UNT nu lyfter problemet med den rundgång som sker i systemet är bra. Det sätter fingret på det som Uppsala Stadsmission gång på gång har påtalat. När en person är för sjuk fungerar inte de skyddssystem vårt välfärdssamhälle har. Även polisen blir då och då maktlös inför denna situation, och tar Mikaelsgårdens verksamhet till stöd när de inte heller vet hur de ska hjälpa en person.
Är man psykiskt sjuk, missbrukare och hemlös är alla dörrar stängda. Men tänk om hemlösheten och missbruket beror på den psykiska ohälsan, tänk om individen kunde få chans till ett annat liv om personen ifråga fick behandling? Ingen kan veta detta på förhand, men det är i alla lägen värt att ge individen en ärlig chans.
Det vi vet är att Mikaelsgården blir en fast punkt för flertalet av Uppsalas hemlösa. Mikaelsgården ger dem ett sammanhang där de får omsorg och upplever gemenskap. Här får de hemlösa mat, de får duscha, de får möjlighet att vila och att ta en kopp kaffe med människor som bryr sig på riktigt. De får också hjälp med kontakter till myndigheter så att de kan komma in i samhället igen. Det Mikaelsgården inte kan göra är att behandla psykisk ohälsa. Här behöver landstinget och kommunen samarbeta kring hur dessa människor kan få stöd.
Ett enkelt sätt att förbättra nuvarande situation är att ge ett mer rättvist ekonomiskt bidrag till verksamhet som idag fungerar väl i detta sammanhang, det vill säga Mikaelsgårdens. Denna verksamhet bör åtminstone få en ersättning som motsvarar vad andra kommuner ger till motsvarande verksamheter. Därefter behöver berörda inom kommunen och landstinget sätta sig ned och ta sitt ansvar för samhället i stort, så att personer med missbruk och psykisk ohälsa inte längre ska falla mellan stolarna.
Varje människa är unik. Det finns många goda exempel på personer som besökt Mikaelsgården som hemlösa missbrukare, och som idag lever ett strålande liv rikt på mening. Det gör detta arbete meningsfullt och värt varje ansträngning. Vi har en uppmaning till ansvariga inom kommun och landsting: Gör det möjligt för Mikaelsgården att fortsätta vara en hjälpande hand, och säkerställ att vi får en sömlös integrering av de stöd som dessa människor så väl behöver.
Annika Hellström och Tore Jonsson
Advisory Board Uppsala Stadsmission