Det finns ett stort utanförskap i Sverige, och det har egentligen alla partier utom Sverigedemokraterna varit dåliga på att tala om. Alliansen har genom asylpolitik och jobbskatteavdrag försökt ta ansvar för detta, men jag är mycket besviken över att utanförskapet i stort sett inte har nämnts. Som om det inte finns. Utanförskap. Segregation. Separation. Klyftor.
Visst har Vänsterpartiet talat om klyftor, men bara då det rör sig om ekonomiska olikheter. Att människor i småorter, pensionärer, arbetslösa, brottsoffer, med flera har upplevt ett milsvitt gap mellan sig själva och "Stockholmsetablissemanget" har jag inte hört den förra oppositionen säga ett knyst om.
Visst har Feministiskt initiativ talat om strukturellt förtryck: av kvinnor, av mörkhyade, av HBTQ-personer. Men har de sagt något om förtidspensionärer eller långtidssjukskrivna, om de bekymmer som vita medelålders män kan ha, trots sin rent generellt privilegierade ställning? Har de problematiserat sin kollektivistiska retorik?
Och visst har Miljöpartiet berättat om den misär som våra barnbarn kan komma att leva i på grund av klimatförändringar och människors ansvarslösa användande av kärnkraft, bensin och kemikalier. Men har ni hört dem ta parti för den fårbonde som efter vargangrepp blivit tvungen att avliva samtliga de djur som genom bete skapat ett öppet haglandskap och hjälpt till att värna den biologiska mångfalden?
Och visst har Socialdemokraterna ... Ja, vad har de gjort? Inte har de tagit utanförskapet på allvar i alla fall. Inte har de bemött narkotikaberoende med respekt, vård och värdighet. Inte har de månat om integration av arbetskraftsinvandrare. Inte har de stått upp för samernas rätt.
Vart vill jag då komma med detta resonnemang? Gjorde de tretton procent som i riksdagsvalet lade sin röst på Sverigedemokraterna rätt? Mitt svar är kort, tydligt och övertygat: Nej!
Visst har Sverigedemokraterna tagit utanförskapet på allvar, men vad är deras svar på problemen? Att hålla människor utanför. Att stänga våra gränser och våra hjärtan. Att ställa "oss" mot "dem".
Utanförskapets motsats är gemenskap. Det är med gemenskap och tillhörighet vi ska möta de stora utmaningar vi står inför. Lösningen är inte att rikta vår frustration och ilska mot en viss grupp människor. Inte mot SD-röstare, inte mot kapitalister, inte mot vita medelålders män, lantbrukare, pensionärer, narkotikaberoende, homosexuella, bisexuella eller transsexuella. Och inte mot invandrare. Tillhörighet, gemenskap, mångfald: så ska vi möta utanförskapet. Så ska vi läka ett skadat land!
Martin Larsson, ordförande för Liberalt Forum för Mångkultur, Uppsala