I ett anmärkningsvärt inlägg på UNT Debatt (4/12) diskuterar två representanter för branchorganisationen Innovations- och kemiindustrierna kring att statens höga kostnader för utbildning och forskning inte i tillräcklig utsträckning kommer samhället till nytta.
De finner bland annat att utgifterna för utbildning och forskning är högre än försvarsutgifterna, och tycker det är konstigt att kostnaderna för det förra utgiftsområdet inte diskuteras lika mycket som försvarskostnaderna.
Men anledningen till det är mycket enkel. Genom aktiva politiska ställningstaganden har högskolan byggts ut för att möta behoven i kunskapssamhället. Sett över tiden har betydelsen av eftergymnasial utbildning ökat inom många samhällssektorer. Riktad utbyggnad av till exempel ingenjörsutbildningar har skett som en respons på behoven på arbetsmarknaden.
Det finns en mycket bred politisk samsyn kring att utbildning och forskning är ett fundament i samhället. Det blir nästan aldrig en valfråga.
Att statens investeringar i utbildning och forskning är större än de i försvaret är således ett gott tecken på en stark samhällsutveckling och goda geopolitiska tider.
Den argumentation som förs av de båda skribenterna Greta Hjortzberg och Nils Hannerz andas ett underliggande missförstånd om hur kunskap kommer samhället till nytta. Genom den forskning som görs vid universitet och högskolor byggs ny kunskap som ligger till grund för innovationer, välfärd och lösningar på samhällsproblem, både inom och utom landet.
Utan ny kunskap, ingen utveckling av vare sig kemiindustrin eller, för att ta några andra exempel, cancerbehandling, freds- och konfliktlösning eller användningen av artificiell intelligens.
Inlägget från Hjortzberg och Hannerz innehåller flera uttalanden som är djupt problematiska. De säger till exempel att ”Inom forskningen skapas samhällsnytta när nya kunskaper och innovationer hittar sin marknad och omvandlas till affärer”. Forskningens betydelse för svenskt näringsliv ska inte underskattas, men ett sådant uttalande samma vecka som COP24-klimatmötet i Katowice hålls är inte blott trångsynt, det är direkt skrämmande.
Det finns mycket stora delar av samhället där ny kunskap från forskningen kommer till nytta utan att ”omvandlas till affärer”.
Vård- och omsorgssektorn är ett sådant exempel, skolsektorn en annan. Medicinska genombrott som leder till bättre hälsotillstånd är nästan alltid resultatet av forskarinitierad forskning vid universitet och högskolor, snarare än följden av strategiska satsningar från stat eller näringsliv. Årets Nobelpris i kemi och medicin är bra exempel på hur akademisk grundforskning leder till innovationer, stora företag, nya jobb och livräddande medicinska behandlingar.
Vid lärosätena kommer ny kunskap direkt till lärarutbildningarnas gagn, inom alla vetenskapsområden.
På det sättet får våra barn, och kommande generationer, bättre förutsättningar att möta samhällsutmaningarna än vad vi fick med oss från skolan. Vi tror att få skulle hävda att en högre kunskapsnivå i befolkningen är onyttig.
Med förslaget ”Ge mer pengar till de högskolor som utbildar studenter som efter avklarad utbildning snabbt får kvalificerade arbeten” ställer man sig frågan vilka arbeten som debattörerna räknar in som kvalificerade? De ger delvis svaret själva med ”När det gäller utbildning skapas störst värde om studenter snabbt får välbetalda arbeten som kan ge skatteintäkter till Sverige”.
Det är ett synsätt som nedvärderar utbildningar där löneläget är lägre än vad det sannolikt är inom kemiindustrin, till exempel sjuksköterskeutbildningen.
Riktigt bekymmersamma är tankegångarna kring ”högskolans uppgift som kulturbärare och kulturinstitution”, som anförs som motsatsen till ”industrins tankar och perspektiv”. Att samla all forskning och högre utbildning inom alla de ämnen som inte omedelbart ger arbetstillfällen inom industrin till ”kultur”, och därtill låta påskina att denna inte bidrar till ekonomisk utveckling, är närmast genant.
Vi hoppas och tror att ”Innovations- och kemiindustrierna” inte är representativa för hela näringslivet i det avseendet.
Hjortzberg och Hannerz menar att den forskning som ryms inom universitetens kulturbärande roll kan få vara ”fri och inte belastas med krav på samverkan och ekonomisk utväxling”. Men likväl kan de inte hålla sig från att uppmana politiken att sätta ned foten kring hur den fria forskningen ska styras. Frågan är vilken fot de egentligen vill stå på.
Inte ens ett kemiföretag behöver bara kemister utan även andra naturvetenskapliga expertiser, administrativ kompetens, och språkkunskaper.
Inom det breda fältet humaniora och samhällsvetenskap är vi beroende av forskning kring samtidsproblem för att kunna integrera tekniska och medicinska lösningar i samhället.
Det behövs forskning kring samhällsprocesser för att vi ska förstå antidemokratiska strömningar och hur alternativa fakta sprids.
Den fria forskningen är en investering i framtiden. Det finns en väntad nytta och den fungerar som generator av idéer och upptäckter. En del av dem kan bli till patent och produkter. Andra forskningsinsatser belyser samhällsproblem, hjälper oss förstå världen omkring oss och identifierar mänsklighetens stora utmaningar. Den högre utbildningen och forskningen verkar tillsammans för att höja kunskapsnivån i landet. Den ger också förutsättningar för att vi ska delta i vetenskapens och civilisationens utveckling även i framtiden.
Hans Ellegren, vice preses, Kungl Vetenskapsakademien
Göran K Hansson, ständig sekreterare, Kungl Vetenskapsakademien