Ända sedan Polisen omorganiserades har det pågått en livlig diskussion, inte minst i massmedia, om att verksamheten har försämrats. Denna försämring har till stor del skyllts på omorganisationen och att denna har raserat en tidigare väl fungerande polisverksamhet.
En annan anledning till försämringen har härletts till att det finns för få poliser i organisationen. Så har till exempel statsministern, andra ledande politiker, massmedia, polisfacket och enskilda poliser ropat i kör att poliserna måste bli fler för att
Polisen ska kunna klara sin kärnverksamhet. I kärnverksamheten ligger att öka tryggheten och minska brottsligheten.
Ökad trygghet ska bland annat uppnås genom att det finns poliser i yttre tjänst som är synliga på brottsutsatta platser och kan ingripa när brott inträffar. För att minska brottsligheten ska det också finnas poliser som utreder brott och ökar uppklarningsprocenten. Detta gäller inte minst de så kallade mängdbrotten, som olika typer av våldsbrott och stöldbrott som inbrott och snatterier.
En bärande idé med den nya polismyndigheten var att poliserna skulle komma närmare medborgarna.
Det vill säga att fler poliser skulle vara synliga och patrullera på gator och torg så att människor lätt skulle kunna ta kontakt med dem. Så har det inte blivit. Sällan har väl färre poliser synts utomhus i uniform. I Uppsala har i stället kommunen anställt ordningsvakter för att ersätta de poliser som inte syns till.
Hur ser då Polisens resurser ut? Polisen förfogar totalt över nästan 24 miljarder för sin verksamhet. Den aktuella statistiken från Rikspolisstyrelsen visar att för närvarande finns totalt 19 671 poliser i landet. Dessutom finns det 10 019 civilanställda. Det innebär att Polisen just nu förfogar över nästan 30 000 anställda. Är detta för lite för att Polisen ska kunna utföra sin verksamhet på ett framgångsrikt sätt?
Låt oss titta på hur personalresurserna är fördelade, det vill säga vad poliserna och de civilanställda arbetar med.
Rikspolisstyrelsens siffror (oktober 2017) visar att av de nästan 20 000 poliserna så är det 6 872 som arbetar med brottsförebyggande/ingripandeverksamhet, det som traditionellt kallas för utryckningstjänst. Det är alltså bara en dryg tredjedel av det totala antalet poliser som är uniformerad personal i utryckningstjänst. Det är i en internationell jämförelse alldeles för få. Om man ser på andra europeiska länder så har de betydligt fler i yttre tjänst.
När det gäller utredningsverksamheten så finns det däremot gott om poliser i vårt land i förhållande till andra länder i Europa. Det är totalt 7 688 poliser som arbetar med utredningar i Sverige. Till detta kommer 2 281 civilanställda som är brottsutredare. Det är alltså nästan 10 000 personer som arbetar med att utreda brott. Trots detta är utredningsresultaten dåliga och uppklarningsprocenten beträffande inte minst mängdbrotten oacceptabelt låg. Hur kan detta vara möjligt? Här måste föreligga det man brukar kalla ett systemfel.
Det påstås alltså generellt att det finns för få poliser i Sverige. Samtidigt visar Rikspolisstyrelsens siffror att detta inte är hela sanningen.
När det gäller poliser i utryckningstjänst har Sverige alltså betydligt färre poliser än andra europeiska länder. Däremot är utredninverksamheten överdimensionerad i jämfört med andra länder. Det är knappast brist på personal som gör att utredningar läggs på hög och att uppklarningsprocenten är låg. Att påstå att det är brist på poliser som gör att till exempel mord och andra allvarliga våldsbrott samt sexualbrott som våldtäkter inte utreds är direkt felaktigt.
Det torde i stället handla om att Polisen inte använder sina personalresurser på bästa möjliga sätt.
Så svaret på frågan i rubriken torde vara att det är för många poliser som inte arbetar med kärnverksamheten. I stället är det alltför många som arbetar med administrativa uppgifter som har väldigt lite med Polisens primära uppgifter att göra. Poliser har i alltför hög grad tillåtits att arbeta med det de själva vill. Det har varit svag styrning från chefer när det gäller att se till att man har poliser där behovet är störst för att kunna öka tryggheten och minska brottsligheten. I dag används betydande personalresurser för sådant som har väldigt lite med de primära arbetsuppgifterna att göra.
Högre lön till poliserna har förts fram i den allmänna debatten som ett sätt att få verksamheten att förbättras. Polisfacket har inte oväntat ställt sig positivt till detta.
Att tro att en generell höjning av alla polisers löner plötsligt skulle göra att alla problem med kärnverksamheten skulle lösa sig är lite naivt. Däremot skulle nog ordentligt höjda löner för poliser i yttre tjänst och en möjlighet att göra ”lönekarriär” i uniform göra att fler poliser blir kvar under längre tid i denna typ av tjänstgöring. Detsamma torde gälla lönehöjning till kompetenta och skickliga utredare av till exempel grova våldsbrott och sexualbrott. Nyligen ”flaggade” ju också rikspolischefen för en höjning av lönerna för poliser i yttre tjänst.
Sedan år 2015 är alltså Polisen en myndighet med en myndighetschef, rikspolischefen Dan Eliasson. Denne borde ha goda möjligheter, om viljan och förmågan finns, att se till att han har rätt person på rätt plats. Så här långt, tre år efter omorganisationen, visar resultaten dessvärre att han hittills inte varit så framgångsrik.
Att regering och riksdag låter honom hållas utan att ställa krav på en ordentlig redovisning av hur resurserna används är en gåta.
Det som känns nästan självklart är att Justitieutskottet skulle anordna en ”hearing” för att ta reda på varför Polisen har så dåliga resultat med nästan 30 000 anställda, varav närmare 20 000 poliser. En sådan genomgång bör göras omgående innan nya poliser skickas in i verksamheten. Annars finns det risk att de nya poliser bara försvinner i något som kan liknas vid ett ”slukhål”. De av statsministern utlovade 4 000 nya poliserna förtjänar att användas i verksamheten på bästa möjliga sätt, vilket naturligtvis också gäller befintlig personal.
Edvard Wibling
f d polislärare/polismästare