Vad Carin Götblad skriver i sitt betänkande är ok, men hon bör betänka vad hon säger (UNT 30/11).
Det handlar inte om vad jag har läst eller inte läst. När Carin Götblad skulle avsluta sitt treåriga utredningsarbete vid halvårsskiftet, men detta var en måndag, så blev hon klar redan på fredagen den 27 juni (SOU 2014:49). Då var vi många som snabbt läste det med spänning och förhoppningar emotsedda betänkandet som i sin helhet låg på nätet.
Det handlar inte heller om vad Götblad skrivit i sitt omfattande och grundliga betänkande.
Insatserna mot förövaren fick där större betoning än någonsin tidigare, även om det politiska ställningstagandet hade varit entydigt i många år. Margareta Winberg (S) beviljade de första jämställdhetsmedlen för att stödja starten av en mansmottagning mot våld i Uppsala. Jens Orback (S) uttryckte indignerat, på första nationella behandlingskonferensen i Uppsala, att det var oansvarigt att låta bli nu när man vet hur man gör. Fredrik Reinfeldt (M) förklarade att män som misshandlar ska få adekvat vård och behandling. Nyamko Sabuni (FP) fick en halv miljard att fördela för kvinnofrid. Nu senast hävdade Åsa Regnér att behandling av män som utövat våld är en viktig del av regeringens jämställdhetspolitik.
Värdet av att en sådan ideologi, vilken Götblad uttryckligen delar, är förankrad på högsta nivå och politiskt gränsöverskridande, kan förmodligen inte överskattas.
Mot denna bakgrund är det allvarligt vad den tillträdande regionpolischefen uttrycker i sin intervju (UNT 30/11): ”Hon har ingenting till övers för människor som upprepade gånger grovt utnyttjar barn sexuellt. – Kör dem till en öde ö och kasta ner matpaket från luften och lämna dem där resten av livet.” Det är dessutom anmärkningsvärt att UNT återger en sådan åsikt, som säkert skulle ha censurerats inom ramen för en insändare.
Vad jag ville lyfta fram var attityder mot dem som begår sexualbrott mot barn och föreställningen om vad som finns att göra. Om detta står heller ingenting i betänkandet.
Eftersom Götblad och jag delar målsättningen om det arbete som nu ligger framför oss alla och vi dessutom har en lunta på 413 sidor att luta oss mot, är det viktigt att gå vidare efter denna fadäs. Med kunskap och engagemang kring åtgärder till och med för dem som begår sexualbrott.
Hans Åberg, psykolog, Uppsala