Carin Götblad må jobba medvetet med provokation för att få debatt (UNT 2014-11-30).
Men för de berörda är den fördom hon raljerar med – att de som begår sexualbrott mot barn inte kan förändras – det ultimata misstroendet.
Vid ett studiebesök i England fick vi höra att fängelsepsykologerna inte ens tog emot dem som hade begått sexualbrott mot barn för ett första bedömningssamtal, för de ansågs inte behandlingsbara. Vid ett annat tillfälle, en internationell forskningskonferens om våld, blev vi som arbetar med våldsbehandling med förövarna, hånade: ”Men det har ju visats i forskning att det inte går att göra något åt män som misshandlar!” Det blir en rejäl uppförsbacke för både behandlare och behandlad.
Forskning har tvärtom visat att professionell och fokuserad behandling av förövarens våldsproblematik har effekt (och att ingen behandling som förväntat inte har någon effekt, vilket är förödande för utsatta barn).
Engelska och kanadensiska studier visar specifikt att 80 procent av sexualbrottslingar som har fått behandling inte har återfallit i brott fortfarande efter tio år. När mannen efter bedömningssamtalet frågar: ”Finns det något hopp om mig?” så kan vi tryggt svara att det absolut finns.
Och fördomarna kan brytas ännu mer om resurser ställdes till förfogande, om den nya generationens psykologer fick utbildning i våldsbehandling, om forskning initierades i Sverige, om kunskapen om verkningsfulla åtgärder spriddes till aktiva eller potentiella förövare, till rättsväsendet, till sociala, medicinska, psykologiska och kurativa instanser.
Hans Åberg, psykolog, Uppsala