Fogelberg börjar med att tacka Gustav III för tryckfrihetsförordningen. Den som var vaken på historielektionerna i grundskolan vet att Gustav III tvärt om efter sin revolution avskaffade den dåvarande tryckfriheten genom att införa kunglig censur. Först efter Gustav III:s död kunde tryckfriheten återinföras.
Vidare kallar Fogelberg Mugabe, Lukasjenko och Castro för folkvalda ledare. Det är en märklig definition av begreppet folkvald. Den gängse definitionen är att det ska vara allmänna, fria, hemliga val, där det finns olika kandidater som alla har full möjlighet att driva en valrörelse. Att det finns diktaturer som inte är monarkier är inte ett argument för monarkin. Varje form av diktatur är felaktig och ska, med demokratiska metoder, bekämpas. Sverige är självfallet långt mer demokratiskt än länder som Cuba, Zimbabwe och Belarus. Men det innebär inte att vi inte kan utveckla vår demokrati ytterligare.
Vi har heller aldrig hävdat att det finns en automatik mellan republik och demokrati. De flesta av världens länder är republiker och bland dessa finns såväl diktaturer, svaga demokratier och väl fungerande demokratier. Det vi däremot hävdar är att monarkin med sitt arvkungadöme och säregna undantag från religionsfrihet och total åtalsimmunitet för kungen inte är förenlig med en modern demokrati.
Fogelberg säger sig stödja monarkin för att han vill att Sverige skall fortsätta vara en demokrati. Det är en fullständigt meningslös utsaga. Däremot är det ett faktum att arvkungadömet är en rest från ett fördemokratiskt Sverige. Skulle vårt land blivit en självständig stat i dag skulle få föreslå att Sverige skulle bli ett arvkungadöme!
Att Fogelberg som enskild debattör inte lyckas prestera ett enda intellektuellt hållbart argument för monarkin är en sak. Men vad som var än mer talande var att några sådana inte heller fördes fram i den riksdagsdebatt om Sveriges statsskick som gick av stapeln i april. Moderaten Andreas Norlen gick istället ut till monarkins försvar genom att avfärda religionsfrihet och principen om alla människors lika värde som detaljer som skulle kunna justeras om kungen så önskade, för att sedan landa i samma huvudargument som Fogelberg, det vill säga att kungen representerar alla svenskar – inte bara de som har en viss politisk ideologi.
Visst är det så att kungen på papperet representerar oss alla. Men det gör även statschefen i en republik, så det är inget argument för monarkin som sådan, utan ett argument för hur ämbetets funktion ska fyllas. Att vi republikaner känner oss illa representerade av en statschef som inte valts hänger inte heller samman med hur denne utför sitt värv, utan just med att tillsättningen inte sker på demokratisk grund.
Inte heller Fogelbergs ståndpunkt att han inte vill att statschefen ska utses genom val är ett argument för just arvkungadömet. Historien visar att den som ärver en sådan position sällan är rätt person för uppgiften. Lyckligtvis har kungen efter Torekovkompromissen ingen politisk makt. Så illa som det gått med kungar som Erik XIV, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III eller Gustav IV Adolf kan det inte längre gå. Men nu - snart ett halvt sekel senare - är det dags att ta nästa steg och införa en fullt ut demokratisk konstitution.
Niclas Malmberg
Anders Nordström
Ulla Holm
Emma Wallrup
Republikanska föreningen