Debatten går het om Uppsala ska växa och i så fall hur. Inte minst om var bostäder bör byggas och var grönområden bör bevaras och utvecklas. Perspektiven är många liksom konfliktytorna. Protesterna mot förtätning, mot ökad trafik, mot förstörning av parker är många. Men jag saknar i debatten ett perspektiv: existensen och behovet av sammanhängande gröna (obebyggda) stråk som sträcker sig mellan stadens innersta kärna och skog och mark i yttre delar, mellan centrum och periferi så att säga. Det verkar finnas få sådana i Uppsala. Det viktigaste stråket är kanske Fyrisån – mer blått än grönt – som ingen verkar ifrågasätta. Inga vill bygga för, skapa barriärer i årummet.
Det stråket förenar stadens centrum med naturen norr och söder om staden. Men behövs därutöver sammanhängande gröna stråk? Räcker det inte med att bevaka att vi får ett stort inslag av gröna parker och som inte behöver hänga ihop i större grönområden?
Nej, det räcker inte eftersom sammanhängande stråk från skog och mark in i stadskärnan har stor betydelse biologiskt, ekologiskt, klimatmässigt och också socialt. Allt ibland kallat ekosystemtjänster. Biologisk mångfald – flora och fauna – behöver möjligheter till rörelse i sammanhängande områden, något som forskning också påvisar. Luften i innerstaden får inte hindras att förnyas av barriärer mot ytterområden.
Kommunens Översiktsplan 2010 ger också stöd för att värna sammanhängande grönstråk: kommunen ska arbeta med ”insatser för att överbrygga barriärer och hinder för gröna länkar” och ”att stärka och utveckla viktiga ekologiska eller sociala värden och samband i stadens gröna kilar.” Detta understryks i Uppsalas parker. Riktlinjer och anvisningar (2013): ”Säkerställ livsmiljöer och spridningsvägar för djur och växter i stadsutvecklingen” och ”bevara och tillför större sammanhängande grönområden och vattenspeglar i staden, de utjämnar temperaturen.” Vidare betonas behovet av gröna och blå stråk med sina kvaliteter.
Men något förvånande hittar jag sedan i Parkplan (2014) just inget som direkt kan hänföras till stråk mellan centrum och periferi, trots rubriker som ”Värdefull natur och stråk” och ”Gröna och blå stråk”.
Jag letar också förgäves efter förslag om gröna stråk i underlaget för dialog om Översiktsplan 2016. Och inte heller finner jag sådant i samrådshandlingen Uppsalas innerstadsstrategi. I avsnittet Ett levande årum är det enbart vistelserum och rörelsestråk som tas upp. Inte heller i avsnittet Fler och bättre parker berörs behov av sammanhängande gröna stråk. I avsnittet Hållbar stadsutveckling skriver man om ren luft och behagligt klimat som utmaningar men inget om den betydelse gröna kilar som förenar stadens inre med natur och grönt i ytterområden.
Just nu är ett av de få sammanhängande stråken från innerstaden till natur i periferin i fokus för planering av bebyggelse. Stråket består av Gamla kyrkogården från Kyrkogårdsgatan och Engelska parken ut till hörnet av Karlsrogatan och Krongatan där stråket sträcker sig över en rondell och i ett smalt band går över i Ekebyvallen (som ligger mellan Karlsrogatan och Ekebyvägen). Stråket sträcker sig sedan i något vidgad form över i Arosparken för att fortsätta i den breda Ekebydalen som sträcker sig ut mot Hågadalen och Nåsten. Det är således ett sammanhängande stråk från innerstaden ut i periferin visserligen mycket smalt vid övergången från kyrkogården till Ekebyvallen men ändå utan barriärer i form av byggnader.
Det är JM och Uppsalahem som har fått så kallad markanvisning i Arosparken för bostadsbyggande. Positivt är att i anvisningen står följande: ”Bebyggelsen ska relatera till ett väldefinierat allmänt parkstråk längs Karlsrogatan och platsens funktion som grön länk i enlighet med kommunens översiktsplan ska värnas.”
Detta stråk som Arosparken ingår i måste hanteras med stor respekt för stadens bästa på lång sikt och därvid på grundval av nu gällande översiktsplan och parkriktlinjer. Det bör vara möjligt för kommunen och JM och Uppsalahem att kunna enas om att byggnader i Arosparken placeras i ett väl avgränsat stråk längs med Ekebyvägen och att minst halva bredden i Arosparken bevaras som grönt stråk. Det skulle vara helt oförenligt med översiktsplan och riktlinjer att låta detta stråk exempelvis begränsas till ett smalare område kring den allé som löper närmast Karlsrogatan.
Det måste ligga allvar i kommunens principer och riktlinjer. De måste också prägla förändringar i andra gröna stråk mellan centrum och periferi. De gröna stråken är få till antalet och är nödvändiga för stadens och dess invånares hälsa i ett långsiktigt perspektiv.
Ingemund Hägg
Uppsala