Det kan inte uteslutas att Jesús Alcalás debattinlägg (UNT 27/8 2016) kommer att leda till ytterligare debatt på UNT och andra mediekanaler i Sverige. Min professionella bakgrund (både som ämnets professor och som av regeringen utsedd expert i de utredningar som föregick den gällande svenska lagstiftningen) gör att jag finner anledning att omgående reagera mot den grova förenkling av juridiken som Alcalá gör sig skyldig till. Artikelns huvudbudskap, som jag uppfattar det, och citerat ordagrant nedan, stämmer helt enkelt inte.
”Men domen [det vill säga Lunds Tingsrätts dom där brottrekvisitetet ”tvångsäktenskap” ansågs uppfyllt, min anmärkning] gör inte det påtvingade äktenskapet ogiltigt. Inte i Afghanistan och inte heller i Sverige. Civilrättsligt ändrar domen ingenting. Fortfarande ses Zahra som äkta maka till mannen hon tvingades gifta sig med. Hennes make, den make hon påtvingats, kan åberopa svensk rätt och hävda att han är lagligt gift med Zahra och att han därmed har rätt att komma till Sverige.”
I sitt resonemang bortser Alcalá från att svensk rätt – utanför straffrättslig kontext – inte erkänner i utlandet (eller enligt utländska regler) med tvång ingångna äktenskap. En särskild bestämmelse med detta uttryckliga innehåll infördes i den svenska lagstiftningen år 2004 (Lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 1 kap. 8a§). Lagrummet förtydligades ytterligare genom en översyn år 2014.
Uteblivet erkännande betyder att det med tvång i Afghanistan ingångna äktenskapet inte kan ges några som helst äktenskapliga rättsverkningar. I den svenska lagens ögon är ”äktenskapet” alltså en nullitet som aldrig har kommit till stånd i en civilrättslig bemärkelse. Det finns således inget äktenskap som kan upplösas genom äktenskapsskillnad i Sverige. Ingen av parterna kan göra gällande några som helst på det icke-existerande äktenskapet grundande rättigheter eller skyldigheter, såsom anspråk på uppehållstillstånd i Sverige. Zahra är fri att gifta sig med vem hon vill i Sverige. Hennes här inte gällande afghanska äktenskap ska inte heller folkbokföras i Sverige.
En helt annan sak är att det aktuella ”äktenskapet” mycket väl kan vara giltigt enligt det afghanska rättssystemet. Det innebär att Zahra enligt lagen i Afghanistan är gift, så länge som hennes äktenskap inte har upplösts enligt en i Afghanistan gällande dom, medan hon enligt svensk rätt är ogift. I en globaliserad värld är det dock i praktiken omöjligt att komma åt sådana här ”haltande” äktenskap. Risk för ett äktenskaps internationellt haltande karaktär är ett gammalt juridiskt problem som kan ge upphov till stort lidande för de berörda. Inget land kan dock på egen hand få problemet ur vägen.
Utan att här kunna gå in i de juridiska detaljerna nöjer jag mig att påpeka att Alcalás debattinlägg blottlägger två vid första intrycket systematiska ”inkonsekvenser” i svensk rätt. Det ena är att svensk lagstiftning gör skillnad mellan äktenskap ingångna i Sverige och äktenskap ingångna i utlandet (fallet här). Det andra är att ett i utlandet och här civilrättsligt ogiltigt äktenskap i straffrättsliga sammanhang kan kvalificera sig för brottet äktenskapstvång.
Äktenskap ingångna i Sverige inför behörig svensk vigselmyndighet kan (förutom genom döden) bara upplösas genom äktenskapsskillnad (se Äktenskapsbalken 5 kap. 5 §). Det gäller även om äktenskapet har ingåtts under tvång eller i strid mot så kallade absoluta äktenskapshinder (underårighet, redan existerande äktenskap, mellan helsyskon eller mellan en förälder och dennes barn). Så långt håller Alcalás resonemang. Förklaringen är den svenska lagens strävan efter enkelhet, av hänsyn till skilsmässoprocessens processuellt ytterst enkla karaktär i våra regler. Allvaret av försummelsen att beakta ett äktenskapshinder (som vigselförrättaren i så fall har begått i sin myndighetsutövning) markeras dock av att allmänna åklagaren i sådant fall kan väcka talan om äktenskapsskillnad.
Medan den som i utlandet tvingats till ett äktenskap civilrättsligt skyddas effektivast genom att man i Sverige vägrar att erkänna ”äktenskapet”, förhåller det sig annorlunda i en straffrättslig bedömning. Då räcker det att äktenskapet är giltigt i den stat där det ingås oavsett hur svensk lag ser på äktenskapets juridiska existens. Förekomsten av olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet i syfte att förmå en person att ingå ett äktenskap ska samtidigt kunna bevisas i högre grad än i ett civilrättsligt sammanhang (se Brottsbalken 4 kap. 4 c §).
Juridik är ett komplext område, särskilt när gäller landgränsöverskridande förhållanden och fenomen som barnäktenskap och tvångsäktenskap. Den i sig nödvändiga diskussionen har dock inget att vinna på grova förenklingar.
Maarit Jänterä-Jareborg
Professor i internationell privaträtt och internationell processrätt, Uppsala universitet