Resultaten sjunker i skolan och alltför många lämnar skolan utan att ha nått målen. På högskolan finns systematiska kvalitetsskillnader och arbetsvillkor som försvårar en positiv utveckling. Vi ser med stor oro på detta, eftersom det drabbar hela Sverige.
Vår demokrati, välfärdsstat och inte minst vårt exportberoende näringsliv kräver utbildning i världsklass.
Det duger inte att leta efter syndabockar. Vi vill se konkret agerande och faktiska möjligheter för varje del i utbildningskedjan att fullgöra sitt uppdrag.
I grund- och gymnasieskolan ska grunden för demokrati och mänskliga rättigheter läggas. Men hela skolans kompensatoriska uppdrag, det vill säga ansvaret att ge varje elev det stöd som krävs, måste garanteras: kunskapskraven på en utbildningsnivå måste vara uppfyllda innan eleven går vidare till nästa.
Att acceptera att det kompensatoriska uppdraget brister är att svika både elever, studenter och skattebetalare.
Sverige behöver mångfald. Yrkeshögskola, folkhögskola och universitetsstudier är alla bra alternativ efter gymnasiet, men det kan återspeglas tydligare i antalet platser i respektive utbildningsform.
För att alla ska hitta det som passar dem bäst behövs också bättre tillgång till god vägledning. Valen ska inte begränsas av social bakgrund eller förfelade idéer om att vissa utbildningar är mindre fina än andra.
Sverige klarar sig inte utan välfungerande utbildning. I skolan läggs grunden för fungerande demokrati, och i utbildningen får ett konkurrenskraftigt näringsliv sin början.
Därför föreslår vi fyra pelare för en sammanhållen utbildningspolitik:
1. Staten ska ha övergripande ansvar för finansieringen. Staten är den enda aktör som kan stå som garant för likvärdig utbildning av hög kvalitet, oavsett var den bedrivs. Ett sådant helhetsgrepp om utbildningen kan mest effektivt motverka segregation och ge bättre förutsättningar för lärare, skolledare och lärosäten att ta ett professionellt ansvar för utbildningen.
2. Locka de bästa att stanna i yrket. Bristen på lärare och skolledare i skolan bör lösas genom att yrket blir attraktivt och att lärarutbildningen söks av de bästa studenterna. Samspelet mellan lärare och elev är avgörande för all utbildning och är helt beroende av kompetenta lärare. Arbetsvillkoren måste bli betydligt bättre och lönerna behöver höjas. Goda arbetsvillkor i akademin tryggar hög kvalitet i högskolan: forskares och universitetslärares anställningar och karriärvägar ska vara likvärdiga de på övriga arbetsmarknaden.
3. Stärk banden mellan utbildning och forskning. Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. På högskolan ska alla utbildningar – inte minst lärarutbildningen – ges av vetenskapligt aktiva, disputerade universitetslärare. På akademiska yrkesutbildningar ska det också finnas lärare som kan professionen.
Staten bör ta övergripande ansvar för att rektorer och lärare i ungdomsskola och högskola får kontinuerlig kompetensutveckling inom ramen för sina tjänster.
4. Minska detaljstyrningen. Beslutstrukturer och ansvarsfördelning behöver tydliggöras. Öka lärarnas, skolledarnas och universitetslärarnas inflytande över utbildningen och ge förutsättningar att professionellt bedriva utbildning på vetenskaplig grund, så att deras kompetens utnyttjas fullt ut. Minska den direkta politiska inblandningen och rikta uppdraget att undervisa helt till lärarna.
Öka tillgången till speciallärare, särskilt i lågstadiet. Höj basanslagen till högskolan och ge långsiktiga förutsättningar för hög kvalitet.
Utbildnings-Sverige står samlat för att få svensk utbildning på fötter igen. Vi vill arbeta tillsammans för att alla individer ska nå sin fulla potential. Då behövs ett helhetsgrepp om utbildningskedjan, så att varje skolform kan fullgöra sitt uppdrag. Ingen kedja är nämligen starkare än sin svagaste länk.
Göran Arrius, ordförande Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco)Mats Ericson, ordförande Sveriges,<Universitetslärarförbund (Sulf)Matz Nilsson, ordförande Sveriges SkolledarförbundBo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund