Först: Varför behöver gamla Eriksberg enligt planerarna bara byta ut sin bensinstation till ett stort fyra à sex våningar högt hus, medan Västra Eriksbergs miljötillvända bostadsplanering från 1950–60-talet med närmast furiöst raseri måste raseras till sista sten för att härbergera ytterligare 2 400 personer?
Men låt oss börja från början. När trycket från efterkrigstidens folkomflyttning från landsbygd till stad började bli kännbart i Uppsala kom också tanken på uppbyggnad av en ny stadsdel.
Folk krävde dock inte bara ny bostad, utan den då närmast självklara placeringen i omedelbar kontakt med naturen. Man ville också ha närhet till handel, skola och övrig samhällsservice.
Valet av utbyggnadsplats för den nya stadsdelen föll på Västra Eriksberg. Området var täckt av naturvuxen barrskog, huvudsakligen tall. Av bebyggelse fanns bara några skogsstugor och sommarstugor i åbrinken ner mot Hågaån.
Enligt huvudtanken i stadens planering skulle Uppsala på 50-talet byggas ut längs utfartslederna så att öppna kilar in mot centrum lämnades obebyggda. Viktigt var att den som närmade sig staden ändå inte skulle märka storstaden. Bebyggelsen skulle gömmas för ögat bakom strängar av naturskog.
De boende kom från två håll. Dels var de nyinflyttade från landsbygden, dels utflyttande Uppsalabor från stadscentrum, vilket visade sig ovanligt lyckosamt.
Västra Eriksberg fick redan från första början en åldersmässigt mer normalfördelad befolkning. Folk trivdes och blev kvar!
När det gällde trafik, bilar och parkeringar skar det sig. För att inte bilar och deras behov av uppställningar och förvaring skulle bli för stort enligt planeringsparametrarna – en för kommunen tyngande kostnad – hade man i bostadsfördelningen blandat in ett antal hus för studenter och äldre, två grupper som förutsattes inte ha bil. Det visade sig ju senare vara ett stort misstag, men förklarar den nedbantade trafikstandarden på stadsdelens vägnät.
Västertorg byggdes som det första stadsdelcentret i Uppsala men med säker baktanke att idén skulle sprida sig.
Skrönan om handlanden Hoffmans första tältaffär lever ännu kvar i folkmun som ”Hoffmans äventyr”. Det var inte många hus här då. Många kommer säkert också ihåg lågstadieskolan i baracker, där nu vårdcentral med mera ligger, och Konditorifackskolan, som låg i nuvarande apotekets lokaler. Västertorg fungerar än i dag som knutpunkt för stadsdelen.
Lamellhusen, sex våningar höga, försågs med staketlösa gårdar och befriades från garage och p-platser för att erbjuda mer naturmiljöliknande ytor för samvaro och lekande barn.
Visst har en och annan tvättstuga och förrådshus för cyklar över tiden smugit sig in, men kvar finns ändå träd och annan växtlighet som minner om uppgiften att bevara bostadens hälsosamma direktkontakt med naturen.
Dagens planerare arbetar enligt en av kommunen antagen policy att förtätning av boendemiljöer ska göras på ett ”varsamt och respektfullt” sätt. Av det ser man knappast ett spår på samrådskartan över Eriksberg.
Vad värre är: hela idén med Västra Eriksberg som en stadsdel med bostäder inbäddade i naturmiljö har försvunnit.
Det som i Eriksberg ännu kallas Hammarparken är naturbackarna ner mot Eriksbergvägen, men på planskissen är den redovisad som ett område med 13 fyra- eller sexvåningshus, därtill med en gatstump med vändplan i slänternas överkant. Hammarparken är utraderad!
Ingen här i Västra Eriksberg begriper att området Hammarparken, av planerarna redan för över 50 år sedan utpekat som P A R K, nu plötsligt ska vara ett flerfamiljsområde för över 500 personer!
Området söder om Granitvägen får en obegriplig förtätning. Här bor redan halvparten av stadsdelens befolkning, det vill säga de människor som inte bara ska genomlida Uppsalahems renoveringar och hyreshöjningar, utan även berövas alla nuvarande Västra Eriksbergs lockande direktkopplingar till naturen.
Vad samrådsförslaget vill åstadkomma söder om Granitvägen, utöver bostäder för mestparten av de 2 400 nya invånarna, berättas inte heller. Där bor nu redan huvuddelen av de 3 800 invånarna i området, som säkert har klara åsikter om platsens nuvarande företräden. Men hur planerarna på ett varsamt och hänsynsfullt sätt tänker inplanera bostäder för de nytillkommande får de inte veta.
Har planerarna månne sett de staketlösa gårdarna mellan lamellhusen som ”ännu icke bebyggd naturmark”?
Planen visar överallt inskjutna och på flera platser tvärställda hus, som ger upphov till mer eller mindre slutna gårdar. Även om hushöjderna inte anges, måste man utgå från att alla på skissen markerade hus är minst fyra våningar höga. Man bygger ju inte lägre flerfamiljshus i dag.
Varför denna närmast hänsynslösa rasering av Västra Eriksbergs verkliga attraktionskraft: bostäder inbäddade i naturmiljö som knappast har sin like i övriga Uppsala?
Inför samrådets förslag till omvandling av Västra Eriksberg skulle jag önska att
1) omvandlingen av Västra Eriksberg vilar orörd tills man bättre klargjort vilken kvalitet boendet här tillför till Uppsalas totala utbud.
2) möjligheterna omgående undersöks för att börja bygga bostäder i Ekebydalen. Det skulle bevara mycket mera grönt till boendemiljöns fromma.
Ragnar Bergling, ordförande i byggnadsnämnden (L, dåvarande Folkpartiet) på 1960- och 70-talet