Uppsala har tagit emot en stor andel ensamkommande barn under de senaste två åren. Många av dessa barn är placerade här av andra kommuner då det vid barnens ankomst till Sverige var svårt att hitta boenden åt dem i den av Migrationsverket tilldelade hemkommunen. I Uppsala fanns familjehem att tillgå och en uppsjö familjehemsföretag bildades snart varför utbudet av såväl familjer som HVB (hem för vård eller boende) att placera ensamkommande i ökade ytterligare.
Företagen var mer eller mindre seriösa och en del profiterade stort på hemkommunernas placeringar av barnen. En del barn och ungdomar hamnade i mindre lämpliga miljöer, vilket i många fall fick till följd att de omplacerades ett antal gånger – dock oftast fortfarande inom Uppsala.
Skolgång ordnades allt eftersom – bland annat på Förberedelseenheten LYSA i Uppsala – och tillvaron stabiliserades sakta men säkert för de allra flesta. Barnen fick vänner, fritidsintressen, engagemang i föreningar, ordnat boende och skolgång. De lyckades landa i det nya landet trots många svåra upplevelser i bagaget. Tillvaron såg någorlunda ljus ut trots långdragna asylprocesser.
I dag är vi i ett annat läge. Asylpolitiken har hårdnat med stängda gränser, tillfälliga tillstånd och försvårad anknytning.
Utvisningshot och deportation till ett livsfarligt Afghanistan – ett land många afghaner inte satt sin fot i då de vuxit upp i Iran, ett land UD avråder svenskar från att besöka, ett land där folkgruppen hazara diskrimineras och dödas – är verkliga överhängande faror. Asylprocesserna drar ut på tiden och många har efter ett och ett halvt år fortfarande inte kallats till sin första intervju.
Det är inte konstigt att många av dessa nyanlända ungdomar känner stor ovisshet och oro. Att nätterna kantas av mardrömmar, att koncentrationen brister i skolan och att det emellanåt kan vara svårt att hålla humöret uppe.
Det är snarare förvånande att så många av dessa unga klarar av att hantera tillvaron i det nya landet på ett beundransvärt bra sätt.
Det som många av dem uppger som de allra viktigaste friskhetsfaktorerna för en välfungerande tillvaro är ett tryggt familjehem där det finns vuxna som bryr sig, samt en skola där de trivs. Efter ett drygt år i Uppsala har många funnit just detta.
Men tyvärr slutar inte svårigheterna där. I barnens hemkommuner anser man nämligen att det är dags att plocka ”hem” sina ungdomar, för att fylla de HVB man nu hunnit bygga upp.
Därför rycks ungdomar med kort varsel upp från välfungerande familjesituationer i Uppsala och flyttas till andra, för dem helt främmande, ställen.
Följden blir att de tvingas lämna sin nya familj, sina vänner, fritidsaktiviteter, skola och den nya hemstaden – ofta mot sin vilja och mitt i pågående termin. Tillvaron skakas om än en gång. Motivationen avtar och uppgivenheten tilltar. Ibland anpassar sig den unge relativt snabbt, ibland inte alls.
Låt oss berätta om en pojke – vi kan kalla honom Josef. Sedan ankomsten till Sverige för drygt ett år sedan har han bott i en familj där hans stortrivs med tillvaron, men en dag i slutet av hösten måste han flytta. Han vill inte lämna Uppsala, familjen, skolan eller vännerna och samlar argument att framföra till socialtjänsten i hemkommunen. Men tjänstemännen är fast beslutna och veckorna runt jul driver Josef omkring på Uppsalas gator. Han är 15 år och sover på tågstationen. Pengarna tar slut, han är hungrig, trött och frusen.
Hur kunde det gå så här? Hur kan ett barn ryckas upp från allt som äntligen börjat fungera, omplaceras utan möjlighet till delaktighet och inflytande, och, när det nya alternativet visar sig inte fungera, i stället lämnas åt sitt öde?
Skulle vi agera så om det vore ett svenskt barn? Vad hände med principen om barnets bästa eller barnets behov i centrum? Josef är tyvärr inte ensam om sitt öde. Omplaceringar kan ibland behöva göras, men de behöver då förberedas på ett sätt som gör att de fungerar. Och när de inte fungerar behövs andra alternativ.
Det är en skam för Sverige att värna så lite om barns rättigheter att vi inte klarar av att ge barn och unga det skydd och den trygghet de behöver.
Detta gäller också våra ensamkommande där man systematiskt motarbetar en positiv utveckling på grund av ekonomiska incitament. Det torde dock inte råda något tvivel om att detta på sikt kommer att kosta mycket mer än vad det skulle göra att redan i dag lyssna till barn och ungas synpunkter och behov samt underlätta för kommuner att skriva över barn sinsemellan för att undvika personliga tragedier.
När en pojke som Josef rycks upp från en välfungerande tillvaro och slutligen hamnar på gatan är det inte med stolthet vi kan säga att Sverige skapar gatubarn. Det är inte heller med stolthet vi kan säga att man skapar allt mer av ett parallellsamhälle.
Alla barn har samma rättigheter.
Att från en förvaltningschef i närliggande kommun då få frågan om varför vi bryr oss, när det ändå bara handlar om asylsökande, gör oss mörkrädda.
Låt oss i stället värna medmänskligheten och allas lika värde. Eller som en av våra elever sa: ”Sverige är ett kallt land men med varma människor”. Låt det som fungerar bra få fortsätta fungera bra. Lyssna till barnen!
Karin Sehlin, skolkurator LYSA-enheten i Uppsala
Malin Sandlund, rektor LYSA-enheten i Uppsala