Skälen för ett svenskt medlemskap i Nato är överväldigande. Sverige kan inte försvara sig på egen hand mot ett stormaktsangrepp. I ett säkerhetspolitiskt perspektiv är Sverige litet, oskyddat och ensamt. Ett medlemskap i Nato skulle innebära en stor trygghet för oss. Tryggheten ligger i Natos enorma avskräckningseffekt på den som smider anfallsplaner. Bland orsakerna till den långa fredsperioden i Europa sedan andra världskriget – vid sidan av demokratin och den ekonomiska integreringen – är Natos avskräckande kapacitet en av de allra främsta.
Fridsstöraren i Europa är Ryssland. Här är inte fråga om någon ”rysskräck” som Ström antyder utan om kalla fakta.
Under Putins ledning har Ryssland militärt anfallit och med sig inkorporerat en del av ett grannland. Detta ursäktar Ström genom att framhålla att Ryssland eljest skulle kunnat förlora sin flottbas på Krim, vilket säger en del om Ströms syn på folkrätten. Putin genomför ständiga trakasserier mot de baltiska grannländerna, utför kidnappning av folk på deras territorium, levererar hotfulla uttalanden till Finland och Sverige, flyger provocerande nära främmande flyg, föranstaltar om mord på en egen medborgare i Storbritannien, sprider falsk information i avsikt att destabilisera demokratierna och har genom dataintrång försökt påverka utgången av ett demokratiskt presidentval.
Vi bör ha fullständigt klart för oss vilken stat det är som orsakar säkerhetspolitisk oro i Europa.
Ströms första fråga avser vilka säkerhetspolitiska konsekvenser valet av Trump kommer att innebära. Det kan vara befogat att besvara hans fråga genom att mer allmänt försöka förstå vad valet av Trump innebär för den globala säkerheten och Natos roll avseende upprätthållandet av denna.
Vad avser risken för att USA ensidigt skulle starta ett kärnvapenkrig är ju denna i själva verket mindre desto starkare Nato är.
Det skulle inte vara lätt att få tunga Natoländer som Tyskland, Frankrike, Kanada och Storbritannien att acceptera ett kärnvapenkrig.
Trump är en okunnig och ombytlig person utan, verkar det, någon djupare personlig kontakt med fundamentala samhälleliga värden. I säkerhetspolitiskt avseende har han gjort uttalanden som borde få håret att resa sig på oss européer. Han uttrycker sympatier för den politiska gangstern Putin och antyder att USA i ett krisläge skulle kunna frångå sina förpliktelser enligt Natos artikel 5.
Hur skall man i detta perspektiv betrakta Nato? Såvitt jag förstår den rakt motsatta till Ströms uppfattning.
Valet av Trump innebär med stor sannolikhet att USA:s anseende och inflytande i världen kommer att minska.
Vidare kommer den säkerhetspolitiska osäkerheten att öka. Det är svårt att finna ett starkare argument för existensen av en stor, fredsbevarande organisation med effektiva resurser.
Därför har man fått saker och ting om bakfoten om man tror att Trumps presidentskap är ett argument mot svenskt Nato-medlemskap. Faktiskt för ju regeringen genom vårt bilaterala säkerhetspolitiska samarbete med USA en politik som knyter oss närmare till USA än om vi vore medlemmar i Nato. Våra skäl att ingå i Nato är i realiteten än starkare med Trump vid makten.
Hela Ströms argumentation vilar på en föreställning om USA:s oinskränkta makt i Nato. Denna föreställning är inte sann.
Varken fördragsmässigt eller i termer av faktisk makt har USA en sådan överlägsen ställning. Det mest uppenbara exemplet är att Nato inte deltog i Vietnamkriget. Ofta påstås felaktigt att USA skulle kunna tvinga medlemsstater att stationera kärnvapen på sina territorier. Nato själv har inga kärnvapen. Norge har unilateralt beslutat att kärnvapen inte skall baseras på dess territorium. Man får inte falla för den bortre vänsterns närmast paranoida skräck för allt amerikanskt.
Europa har i jämförelse med USA tagit alltför lite ansvar för sin egen och Nato-ländernas säkerhet. Genom Trumps makttillträde lever Europa farligare än tidigare.
Den korrekta slutsatsen av detta faktum är naturligtvis en rejäl förstärkning av de europeiska ländernas försvar. Dels för de europeiska ländernas egen säkerhets skull, dels för att ge Europa ökat inflytande i Nato-organisationen. Europa måste i högre grad bli herre över sin egen säkerhet.
Så till fråga två, som handlar om Turkiet. Frågan är lite egendomligt formulerad: Vill vi vara med i en militär organisation där ett land som blivit utsatt för försök till militärkupp är medlem?
Frågan borde väl ha varit: Kan vi vara med i organisation där en skurkstat som Turkiet är medlem?
Turkiet är inte och har (liksom Ryssland) aldrig varit någon rättsstat. Så länge Turkiet är berett att bistå ett annat Nato-land om det blir attackerat kan ett medlemskap försvaras men självfallet bör Turkiet utsättas för internationell press i riktning mot ett högre mått av civilisation.
Fråga tre är delvis redan besvarad. Nato-medlemmar har ingen förpliktelse att delta i vilka militära operationer som helst.
Ingen medlem kan hävda rätt till understöd för offensiva militära operationer utanför Natos eget område och USA saknar också sådan faktisk makt.
Fråga fyra lyder: Kan vi medverka till ”avspänning, fred och försoning” om vi är med i Nato? Ja, det kan vi.
Natoländer som Norge och USA har agerat som medlare i åtskilliga fredsprocesser och resultatet av dessa har varit minst lika framgångsrika som de svenska.
Till sist kommer Ström dragandes med argumentet att ryssarna är hotade av Natos närvaro vid Rysslands gränser och att deras våld mot och trakasserier av grannländer därför är berättigat. Ingen intelligent debattör – för att referera till den kategori Ström riktar sig till i sin artikel och till vilken han av allt att döma räknar sig själv – tror väl på fullt allvar att Nato skulle attackera Ryssland annat än i självförsvar. Att Putin själv skulle tro detta förefaller osannolikt (om han inte vid det här laget fallit offer för sin egen propaganda).
Nato-hotet används av den ryska regimen för att släta över dess roffarekonomi och för att klamra sig fast vid makten.
Att skyla över inhemska missförhållanden genom att måla upp en bild av yttre hot är förvisso ett inte okänt grepp i den politiska historien.
Åke Frändberg, professor emeritus, Uppsala universitet