Det var 14 år sedan som Fadime Sahindal mördades av sin far. Hennes enda brott var att hon ville själv bestämma över sin livsstil. Efteråt – förutom mediedebatter – arrangerades hundratals konferenser och många utredningar sattes i gång i syftet att öka kunskapen och förståelse av hederskulturen i syftet att förbättra arbetet mot hedersförtrycket. Frågan är om det har lyckats.
Studier om hedersproblematiken i Sverige tyder på att även i dag lever cirka en femtedel av invandrarflickorna, och ibland pojkar, i Sveriges skolor under hedersrelaterade förtrycket.
Det verkar som om hederskulturen fortfarande är lika stark, och särskilt har religiösa och fundamentalistiska krafter fått ökat inflytande bland ungdomarna med utländsk härkomst.
En del menar att det är mångkulturalismes fel, som den vägledande doktrin som orsakar att hedersänkande kulturer lever kvar i Svarige. De menar att svenska staten säkerställer att alla etniska och religiösa grupper som flyttat till Sverige kan bibehålla språk, kultur, traditioner, sedvänjor och föra dessa vidare till nya generationer. Därmed, menar man, fortsätter många leva i egna sammanhållna kolonier och bevarar sina kulturella särdrag.
Man kan inte förneka att det finns vissa kulturella normer och särdrag som legitimerar hedersvåldet. Problemet är dock att en överbetoning på kulturella särdrag saknar ett kontextuellt perspektiv och baserar på ett ”vi” och ”de”-tänkande där ”de” är problemet och ”vi” är lösningen.
Men diskriminering är en gift mot jämställdhetsutveckling, och den förstärker hederskulturen och därmed vi kan vara också en del av problemet!
Min undersökning som fokuserade på kvinnors ökade maktresurser och dess betydelse för maktförskjutning mellan män och kvinnor samt mellan föräldrar och barn inom invandrade familjer tyder bland annat på paradoxala förändringar av maskuliniteter efter migrationen och bland etniska minoriteter.
Medan en del har lyckats att utveckla en mer jämställds attityder andra blev mer marginaliserat, nostalgiska, religiösa, patriarkala och våldsamma.
För en del män innebär invandring en förlust av maktpositionen. För det första innebär den en omvänd klassresa efter migration för många män som har dåliga socioekonomiska förhållande i Sverige. För det andra innebär den en negativ upplevelse av diskriminering, och en stämpel som omvandlar de invandrade männen till ”andra män”, vilket påverkar deras status negativ. För det tredje hotar en intensiv och snabb maktförskjutning i könsrelationen till kvinnors fördel den patriarkal maskuliniteten, och i sin tur kan det öka reaktionen mot jämställdhetsideal bland männen, som vägrar att släppa makten inom familjen.
För det fjärde, en maktförskjutning i relation mellan föräldrar och barn till barnens fördel kan försvaga det patriarkala faderskapet.
När könskonflikter och generationskonflikter kolliderar med varandra, det vill säga konflikter mellan fäder och döttrar, kan maktkonflikter blir mer intensifierade.Dessa män som upplever sig har förlorat makten och marginaliseras i alla dessa avseende, kan som en reaktion, i många fall blir bakåtsträvande och insistera på att bevara sina privilegier som man.
Den nostalgiska manligheten kan med andra ord försöka ”vrida klockan tillbaka” genom att söka den ”äkta inre maskuliniteten” och förstärka patriarkala attityder.
De stora förändringarna efter invandring samt upplevelse av diskriminering kan leda till en marginalisering av vissa män och en förstärkning av nostalgisk och reaktionär maskulinitet, eftersom deras identiteter är förankrade i traditionella manliga roller. De män som marginaliseras, som en reaktion, kan i många fall blir bakåtsträvande, attraheras av auktoritära och extrema ideologier och insistera på att bevara sina privilegier som män. För en del kan tendenser till högerextremism och rasistiska ideologier blir mer attraherande, medan för många ungdomar med utländsk härkomst från islamiska länder kan radikalisering till islamisk fundamentalism bli mer aktuellt.
Med andra ord: vi upplever en utveckling av hederskultur och förtryck och våld som tidigare uppmärksammades inom vissa familjer i vardagslivet, till en situation där uppmuntring till våld och extremism blir en del av en politisk ideologi som legitimerar radikalisering av islam och även det rasistiska våldet!
Därför återigen vill jag betona att en kamp mot hedervåld och andra sorter av våldbejakande attityder behöver ett antirasistisk feministisk insats!
Mehrdad Darvishpour, fil dr i sociologi och docent i socialt arbete vid Mälardalen hägskola