Jag heter Safiollah Alizadeh. Jag kommer från Afghanistan. Jag kom till Sverige i oktober 2015. Nu bor jag i Knivsta och går på Sjögrenska gymnasiet.
Vet ni vad som händer i Sverige nu? Vet ni att sex ensamkommande ungdomar har tagit sina liv det senaste halvåret? Så dåligt mådde de, inget hopp hade de kvar. De levde i en mardröm, den mardrömmen måste få ett slut.
De ungdomar som fått sin ålder uppskriven och nu riskerar att bli utvisade mår så dåligt att de funderar på att ta sina egna liv.
Jag ber er: Prata med ungdomarna, ge dem hopp. Prata med era politiker och säg till dem att ungdomarna ska få stanna kvar i sina skolor.
Många unga kan inte gå kvar i skolan eftersom de efter 18-årsdagen inte erbjuds att fortsätta utbildningen om de flyttar till en ny kommun. Skolan är så viktig för oss flyktingar. Skolan har en avgörande roll inte bara för att lära ut det nya språket utan också för att ge ordning och mening i vardagen för oss elever som väntar på besked från Migrationsverket.
Låt inte att Migrationsverket behandla oss som paket och skicka i väg oss till olika adresser, när de vill.
Vi är människor, vi har känslor. Vi vill inte lämna våra vänner, våra klasskompisar, våra familjer, våra lagkamrater och skickas till olika ställen hela tiden.
Många av mina kompisar är rädda för att de fyller 18 år innan de har sin intervju hos Migrationsverket. För att när en person fyller 18 säger Migrationsverket att
”Nu är du en vuxen människa. Du kan klara dig själv i Kabul. Kabul är säkert.”
Men så är det inte.
Bara för att man fyllt 18 så är Kabul inte säkert. Det är lika farligt för vuxna som för barn att leva i det landet.
En bomb skiljer inte mellan barn och vuxen, en bomb skiljer inte mellan folk och folk.
Vi skulle aldrig ha lämnat våra familjer om vi hade haft ett säkert land.
Vi skulle aldrig ha riskerat våra liv i en gummibåt över Medelhavet om vi inte var tvungna att fly.
Tänk om det var dina egna barn. Tänk om de skulle tvingas ut på en så farlig resa. Skulle du då inte bli väldigt orolig?
Sätt er själva i våra föräldrars ställe. De lämnade sina barn för att de inte ville att vi skulle dö mitt framför dem. De visste inte om vi skulle överleva eller dö på vägen men de var tvungna att skicka oss hit.
Vi vill ha ett hem, där vi kan gå och lägga oss utan att vara rädda för bomber och terrorister.
Vi kom hit med mycket hopp och när vi såg att Sverige var ett land med mänskliga rättigheter, att Sverige var ett land med demokrati, att Sverige var ett land med fred och trygghet, då växte sig vårt hopp väldigt starkt men nu är det hoppet hotat. Så jag vill be er att snälla låt inte hoppet försvinna.
Safiollah Alizadeh, ensamkommande flykting från Afghanistan