I en debattartikel i UNT den 16 februari 2016 med rubriken ”Abdikerad Löfven” kritiserade jag att statsministern ”med ett pennstreck omintetgjorde den krisberedskap som utretts i över ett decennium”. Jag var 1993-95 ledamot i hot- och riskutredningen där vi fann att ansvaret för att leda och samordna insatserna vid kriser, katastrofer och allvarliga hot måste ligga hos regeringen. Revirtänkandet i statsförvaltningen gör att ingen myndighet skulle acceptera att ledas av en annan myndighet.
Först 13 år senare, 2008, inrättades en krigsledningsenhet i regeringskansliet. Närmast på förslag från den katastrofkommission som tillsattes efter regeringens fiaskoartade brist på handling efter tsunamin 2004. Enheten lades under statsministern som är överordnad fackministrarna och ensam om att överblicka alla departement. Stefan Löfven vägrade dock vid tillträdet 2014 att ta ansvaret för krisberedskapen. Han lade det i stället, i strid mot gjorda utredningar, under en fackminister, Anders Ygeman. Jag skrev i artikeln: ”Näste svenske statsminister, oavsett parti, har rimligen vett att återta regeringschefens ansvar för krisberedskapen.”
Nu har vi sett effekterna. Skandalen vid Transportstyrelsen skulle naturligtvis ha åtgärdats långt tidigare om inte Ygeman varit så apatisk och slapp att han avstod från att använda krisledningsenheten. Han beslöt att inte ens informera statsministern.
Det är orimligt att utmåla försvarsminister Peter Hultqvist som lika ansvarig som Ygeman. Ansvaret för regeringens krisberedskap låg uttryckligen hos Ygeman. Jag tycker dock att Hultqvist borde ha informerat statsministern om åtgärder rörande försvarsmakten.
Jag har som riksdagsman och debattör följt svensk försvarspolitik under lång tid. De bästa socialdemokratiska försvarsministrarna har då varit Anders Thunborg, Roine Carlsson och Peter Hultqvist. Genom uppgörelsen 1986 mellan Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg accepterade Socialdemokraterna vad Folkpartiet då krävt sedan nära 20 år tillbaka, nämligen en strukturomvandling för att skapa en effektivare och mer slagkraftig armé. En stor del av de värnpliktiga utbildades till förband med svag och ålderdomlig utrustning. Brister ifråga om skydd och sjukvård skulle ha givit extrema förluster i strid. Efter uppgörelsen ledde Roine Carlsson arbetet att öka arméns kvalitet.
Tanken på en modernare armé ledde till ramaskrin från Carl Bildt. Han tycktes kvar i uppfattningen hos sin farfars far, generalstabschefen Knut Bildt, att överordnat allt annat var att ha så många infanterister som möjligt, medan utrustningen och dess kvalitet var mindre viktig.
Idén kom senare att kallas ”sega gubbar”. Den tanken hade drivits av arméchefer och ÖB, men de ändrade sig när FP och S gjort upp om en modernare inriktning. Bildt var därmed ensam om uppfattningen att i alla lägen sätta numerär före kvalitet. Som ny partiledare valde han att i valrörelsen 1988 resa land och rike runt med löftet att partiet under inga förhållanden skulle acceptera nedläggning av ett enda regemente. Alla de sämst utrustade förbanden skulle behållas. Han var emot varje förändring av värnplikten.
Utredningar tillsattes för att utforma en förbättrad armé med balans mellan organisation och ekonomi. Det lutade mot tolv brigader med godtagbar kvalitet. Men allt förändrades när den värste motståndaren till en arméreform blev regeringschef. Bildt gjorde Anders Björck till sin försvarsminister. Vi andra fick beskedet att det inte fanns något att förhandla om eftersom ”smärtgränsen i den moderata riksdagsgruppen gick vid 16 brigader”. Jag var förtvivlad när Bildt och Björck drev igenom miljardinvesteringar i byggen på fem orter trots att ingen kunde garantera de ökade anslag som skulle krävas för att på sikt bevara en så stor organisation. Jag hade hoppats på en bred uppgörelse där alla deltagande partier känt delaktighet. Det hade gått att senare lägga ned fler förband, men då i ordnade former som i våra grannländer. I stället fattades ett försvarsbeslut som inget parti kände lojalitet med, snart inte heller Moderaterna själva. Effekten blev förödande. De följande åren raserades försvaret i en omfattning helt utan motstycke i någon annan demokrati. Sten Tolgfors kunde stolt avskaffa värnplikten.
Efterkrigstidens sämsta försvarsministrar har varit Anders Björck, Sten Tolgfors och Karin Enström.
Men jag gillar en annan försvarsminister ur samma parti, Mikael Odenberg. Han fann det dock otänkbart att sitta kvar sedan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg 2007 bakom ryggen på honom och den övriga regeringen beslöt att slumpmässigt stryka en rad materielobjekt. De utmålade försvaret som ett ”särintresse”. Oviljan mot försvaret blev en profilfråga för ”nya moderaterna”. Några av de stoppade försvarsprojekten var så viktiga att de måste återupptas, men då till högre kostnad. Reinfeldts och Borgs ”besparing” blev alltså en fördyring.
Tolgfors och Enström hade dålig relation till högkvarteret. Kanske för att lugna ner utsåg Hultqvist en general som sin närmaste man.Redan tidigt som försvarspolitiker visade Hultqvist beslutsamhet. I försvarsberedningen tog han liksom andra starka intryck av ökad rysk aggression. Tre partier, MP, M och V, sökte dock tona ned riskerna.
Under Östen Undéns och Olof Palmes tid undvek regeringen att kritisera den sovjetiska diktaturen. Tage Erlander var västvänlig men berättade aldrig för riksdagen och medborgarna om samarbetet med Natoländer. Hultqvist har drivit på närmandet till Nato, så långt det varit möjligt inom ramen för partiets dogmatism och tankeblockeringar. Han har även fått till stånd flera bilaterala avtal. Helt öppet inför medborgarna. Krafter som önskat ha kvar partiet i Undéns anda är fientliga mot Hultqvist, inte minst rörande värdlandsavtalet med andra demokratier. Hultqvists motståndare har stöttats av ryska lögner på nätet.
Kreml skulle jubla om han avsattes. Blir det strid i höst om Hultqvist kan man utgå från att Putin och hans kumpaner intensifierar sitt ljugande om honom.
Hans Lindblad
Före detta riksdagsledamot (L)