Tobias Krantz och Emil Görnerups artikel "Låt nyttan styra" (UNT Debatt 15/1) väckte oroliga tankar hos mig. De inleder artikeln så:
"Forskningssverige anser att relevans och samhällsnytta ska styra fördelningen av forskningsmedel". Då andelen forskare med erfarenhet av näringslivssamverkan emellertid har sjunkit (från 87 till 75 procent under de senaste fyra åren), tolkar författarna detta som att fördelningen av forskningsmedel inte har tillräcklig fokus på "samhällsnyttan".
Clara verba!
Men vilka är det som inkluderas i "Forskningssverige" eller bland de intervjuade forskarna "på landets lärosäten"? Ingenstans i artikeln sägs rent ut att den forskning som avses är teknisk och naturvetenskaplig, och vad gäller dessa forskningsområden lär väl ingen tvivla på deras stora samhällsnytta, inte heller deras finansiärer.
Det allvarliga är att inget sägs om vikten av grundforskning; många är de Nobelpristagare som vittnar om betydelsen av dylik.
Vem kan på förhand veta vad en förutsättningslös grundforskning kan leda till? Oftast förstår vi först efteråt den oerhörda samhällsnyttan som sådan – obunden – forskning resulterat i.
Om juridikvetenskapens nytta torde inte heller råda något tvivel, men hur "samhällsnyttiga" är då samhällsvetenskaper och humaniora?
Jag är övertygad om att samhällsvetenskapen står sig bra i konkurrensen om forskningsmedel, men värre är det med humaniora, och så har det länge varit.
Ända sedan 1960-talet har talats och skrivits mycket om "humaniora på undantag" (sök på Google och se!). Är då humanvetenskaper inte tillräckligt nyttiga? Härom råder uppenbarligen vitt skilda meningar: om humanister ska kunna få näringslivets öra, måste deras argument gälla nyttan av språk samt kunskaper om olika länders kultur och historia för lyckade affärsuppgörelser, och för internationell forskningssamverkan är avancerade språkkunskaper naturligtvis ett måste.
Men humaniora har ett djupare värde, som inte kan mätas i pengar: i humanvetenskaperna studeras människan som kulturell varelse och området omfattar bland annat etnologi, filosofi, historia, konstvetenskap, språk (samt retorik), litteratur – och religionsvetenskap.
Vad vore vårt samhälle utan kunskaper om och insikter i dessa vetenskaper? Sven Stolpe sade en gång: "En mänsklighet utan historia är som en människa utan minne, och en människa utan minne är en tok." Det är historielösheten – och bristande/obefintliga kunskaper om språk, retorik och litteratur – som släppt fram bland annat nyfascister och nynazister. Denna otäcka utveckling KAN stävjas – med humanisternas hjälp.
Hur ska slutligen det aktiva akademiska ledarskap som Krantz och Görnerup efterlyser utses? Vem/Vilka ska betros ansvaret att avgöra i vad eller hur det ska forskas? Ska politisk och ekonomisk styrning genomsyra all forskning? Det låter mycket farligt.
Slutreflexion: Krantz och Görnerups artikel omfattar 156 kortrader, vilka är fulla med upprepningar: ordet (forskningens) "samhällsnytta" förekommer sex gånger, (forskningens) "nyttiggörande" och liknande också sex gånger, och (forskningens) "samverkan" (med näringslivet!) hela 14 gånger.
Om en humanist med språklig stilkänsla hade fått revidera denna text, hade den blivit kortare, koncisare och mer lättläst, vilket väl skulle ha varit “nyttigt”?
Birgit Sawyerprofessor em i historia, NTNU i Norgealltjämt aktiv historieforskare