Lärarbristen är ett allvarligt hot mot Sveriges framtid, och de signaler vi nu får om stämningen i lärarrummen efter det statliga lärarlönelyftet är mycket oroväckande. En del har bestämt sig för att lämna yrket efter att ha blivit bortprioriterade trots att de uppfyller flera kriterier för satsningen.
Om ett stort antal lärare känner ilska, skam och uppgivenhet i sin yrkesroll, hur påverkar det då deras kreativitet och arbetsmotivation – och i längden elevernas måluppfyllelse? Hur kunde en statlig satsning på lärarlöner landa så fel, och hur kan vi agera framåt för att detta inte ska hända igen?
För att göra läraryrket mer attraktivt och locka fler till läraryrket beslutade regeringen om ett statligt lärarlönelyft med kriterier gjorda för att premiera erfarna och skickliga lärare i klassrummet och i barngruppen. Bra tycker vi i Lärarförbundet och är förstås glada för satsningen. Den är en god starthjälp för kommunerna för att de sedan själva ska göra lokala satsningar. Men dessa satsningar hade behövt komma samtidigt.
För att i en särskild löneöversyn belöna ett stort antal lärare, medan ett ännu större antal blir utan löneökning, är förödande för motivationen och arbetsklimatet på en skola, särskilt om personalgruppen inte förstår på vilka grunder pengarna har fördelats.
Vi anser vidare att förutsättningarna för Uppsalas skolledare och biträdande förskolechefer att klara sitt uppdrag har varit bristfälliga. På många håll har de lämnats ensamma i att tolka de kommunala direktiven, vilket har bidragit till missförstånd kring fördelningen. Många chefer kände sig till exempel felaktigt tvingade att främst belöna dem som redan har en hög lön, utan att kunna ta hänsyn till den totala lönebilden på arbetsplatsen.
Den statliga satsningen utgör ett djupt intrång i chefernas lönebildning och uppfattas som orättvis när den inte räcker till alla som uppfyller kriterierna. Det är inte acceptabelt att det nu skiljer 10 000 kronor mellan två likvärdigt erfarna lärare med samma behörighet och uppdrag.
Enligt läroplanen ska vi fostra barnen och eleverna till ansvarstagande, demokratiska medborgare, och vi betonar därför ofta vikten av solidaritet, rättvisa och lagarbete, vilket jag tror präglar oss som yrkeskår. Vi är vana vid ett nära samarbete och är därför på många sätt varandras förutsättningar.
I vår bedömning av elevernas kunskapsutveckling avkrävs vi vidare en stor tydlighet gentemot eleverna, vilket leder till att en erfaren lärare ofta är expert på bedömning. Detta gör sammantaget att många lärare reagerar starkt på stora löneskillnader som inte går att förstås eftersom många av oss i arbetslaget har likartade uppdrag i nära samarbete och eftersom bedömningen av oss ofta sker på rätt otydliga grunder.
Hur kan kommunen nu säkra upp löneprocessen så att åsidosatta lärare återfår förtroendet för arbetsgivaren? Lönesättande chefer behöver kunna göra mer kvalificerade bedömningar av sina lärare, och då måste arbetsgivaren rensa bland chefernas arbetsuppgifter.
Förutom en större tydlighet vid lönesamtalet är mer tid ute i verksamheten och färre lärare att lönesätta nödvändiga förändringar för att öka legitimiteten kring bedömningen, liksom en genomdiskuterad samsyn med lärarfacken kring lönebildning.
Vi tror att acceptansen för löneskillnader ökar med lönekriterier som också värdesätter erfarenhet omsatt i god praktik. Vi tror dessutom att lärare har lättare att acceptera kollegors högre lön om de har ett mer kvalificerat uppdrag som är tydliggjort och väl förankrat i kollegiet.
Men mest av allt behövs nu en kommunal lönesatsning för att rätta till lönestrukturen på arbetsplatsen så att den uppfattas som rättvis. Vi har uppfattat en positiv viljeinriktning från politiken och det är bra. Lärarbristen är en stor utmaning att hantera. Nu måste arbetsgivaren ta hand om alla sina lärare för att de ska stanna kvar i yrket och känna arbetsglädje och värdighet i sitt viktiga värv.
Något annat har vi inte råd med.
Louise Plobeck
Ordförande Lärarförbundet i Uppsala