Ett av den svenska skolans många problem är, som Anna Manell framhåller i sin artikel ”Pojkarna halkar efter” (UNT 3/7), att skillnaden mellan resultaten för pojkar och flickor ökar. Flickorna presterar ungefär 10 procent bättre än pojkarna, oavsett etnisk tillhörighet, social klass och boendeområde, även om båda könen presterar bättre om föräldrarna är välutbildade.
Den statliga utredningen (Inga Wernersson, Skolverket, 2010) anger som den enskilda faktor som bäst förklarar skillnaden är att flickor ägnar mer tid åt studier än vad pojkar gör. Att så är fallet har tidigare förklarats med att en machokultur skulle varit utbredd bland pojkarna: det var viktigare att vara tuff och skaffa sig en position i pojkgängen än att få bra betyg. Denna tolkning har nu modifierats till att pojkar har en anti-pluggkultur. Innebörden är dock den samma, men dessutom har det tillkommit ett ökat utbud av TV- och dataspel som tar upp mer av pojkarnas tid än flickornas.
Förr var skolan aktivt inriktad på att konstruera dominerande former av maskulinitet. Pojkars identitet skulle konstrueras i kontrast till flickornas underordnade drag. Samtidigt kan det särskilt bland arbetarklassens barn ha varit så att själva skolarbetet inte ansågs förenligt med maskulinitet. Skolan har sedan dess blivit en alltmer kvinnliga miljö vilket gynnat flickornas prestationer, liksom att flickor tenderar att vara kommunikativt mer kompetenta. Pedagogiken har också blivit mer inriktad på ett könsneutralt lärande.
Internationella studier visar att flickor är bättre i läsförståelse och läsning och har en mer positiv attityd till läsning. Sverige tillhör en grupp av länder som uppvisar störst könsskillnader när det gäller läsförståelse. Pojkar har å andra sidan både presterat bättre och visat större intresse för matematik och naturvetenskap, men kunskaper inom framförallt matematik värderas väldigt högt av både pojkar och flickor.
Det finns i de offentliga rapporter som behandlar problemet svårigheterna med att hålla isär uppfattningen om könens naturgivna skillnader och den konstruktivistiska genusteori som är akademisk mainstream. Professor Martin Ingvar har stuckit ut hakan genom att anföra biologiska skillnader till att flickor och pojkar visar upp skillnader i sina resultat.
Som forskare och Waldorfförälder har jag ställt frågan om denna skillnad mellan pojkar och flickors prestationer finns även inom Waldorfskolorna. Waldorfpedagogiken har länge varit kritisk till TV-tittande och dataspel och pojkarna fostras ej till något machoideal, samtidit som genusteorierna haft svårt att vinna insteg. Rudolf Steiners teorier som utformades på 20-talet ligger fortfarande till grund för pedagogiken. Han kan knappast anklagas för att vara biologist, men könen framstår i hans texter ändå som fasta kategorier.
Jag har tagit fram siffror för de 695 elever som gick årskurs 9 i Waldorfskolor åren 2006/07 - 2010/11 (med tack till Stefan Erson på Skolverket). Av dessa framgår att flickorna har presterat lite drygt 4 procent bättre än pojkarna under dessa år! Skillnaden mellan flickor och pojkars prestation är således betydligt mindre i Waldorfskolorna än i den kommunala skolan.
Jag håller med Anna Manell om att pojkarnas läsande bör uppmuntras i alla skolor och av alla föräldrar. Men för att minska gapet mellan pojkar och flickor behövs också en strategi som stimulerar förekomsten av olika pedagogiska metoder och teorier – inte den nuvarande regeringens politik med pedagogisk likriktning bakom en mångfald av skolentreprenörer!
Hans Andersson, forskare och Waldorfförälder