Under de senaste femtio åren har det lagts fram flera förslag om storregioner, sammanslagningar av län, ny uppgiftsfördelning på regional nivå med mera. Särskilt tanken på stora regioner/landsting med ansvar för sjukvård och flera andra samhällsområden har återkommit. För en sådan förändring har främst landstingsengagerade politiker talat. Förankringen hos medborgarna har dock varit svag och förslagen om en ny indelning av Sverige har inte fått gehör. Så blev det också med de förslag som Indelningskommitten lade fram förra året. Inte heller då blev det någon storregionreform.
Frågan har således för närvarande gått i stå.
Det är dock inte rimligt att nu göra som man hittills har gjort, det vill säga att om några år tillsätta ytterligare en utredning som får samma utgångspunkter som de tidigare ratade utredningarna.
I stället bör man söka nya infallsvinklar och lösningar som är inriktade på de problem som är mest akuta. Allvarligast är nog sjukvården som till synes krisar i hela landet. Det är också sjukvården som varit grunden för flertalet tidigare utredningar och förslag. Utredningarna har emellertid utgått från att den nuvarande strukturen och ansvarsfördelningen inom sjukvården är lämplig. Förslagen har därför inneburit att man skulle bilda större enheter, större landsting/storregioner med samma ansvar som landstingen har i dag.
Samtidigt har man föreslagit att de nya landstingen/regionerna ska få utökade uppgifter på andra samhällsområden, uppgifter som i dag i huvudsak ligger på statlig nivå och där staten står för finansieringen.
Varför man blandat ihop dessa egentligen från varandra fristående frågor är inte lätt att förstå.
Det finns många orsaker till att förslagen om storregioner har avvisats. Det bristande medborgarstödet har naturligtvis varit avgörande. Ett skäl till detta bristande stöd är att många medborgare misstror landstingen och anser att de inte sköter sjukvården tillräckligt bra och att enbart tillskapa större landsting/regioner inte skulle lösa problemen.
Därutöver finns en skepsis när det gäller de föreslagna stora regionernas demokratiska förankring. Avståndet från den enskilde medbograren till de nya beslutande politikerna skulle bli stort, avsevärt större än till dagens landstingsledningar, som inte heller uppfattas som nära eller kända av medborgarna. Ansvaret för andra områden som bl a skulle omfatta trafikplanering, persontrafik, regional utveckling, kulturfrågor med mera kräver utökade finansieringsmöjligheter för storregionerna för att inte kostnaderna för dessa verksamheter i för hög grad skulle konkurrera med sjukvården.
I slutändan krävs därför en friare beskattningsrätt för de nya storregionerna än vad dagens landsting har.
En sådan beskattningsrätt skulle kunna öka det sammanlagda skattetrycket i Sverige och riskera den nationella finanspolitiken, vilket också talar emot storregioner. Det finns även en stor tvekan till att genom en storregional reform tillskapa en ny förvaltningsnivå mellan stat och kommun. En sådan förändring skulle innebära ett steg mot ett federalt styrelseskick som få vill ha. De föreslagna storregionerna är vidare anpassade enbart efter sjukvårdens behov, vilket skulle vara till förfång för andra berörda samhällsområden som inte har samma geografiska behov som sjukvården men som likväl förutsätts följa sjukvårdsregionerna i sina gränsdragningar.
Vad kan man mer konkret göra nu? Problem finns vad gäller organiserimgen, finansieringen och styrningen av sjukvården.
Landstingens resurser räcker uppenbarligen inte och ansvaret för sjukvården blir alltmer oklart.
Landstingen har ansvaret men staten sätter i ökad utsträckning mål och tillför medel för verksamheten. Kommunerna vill också få ett större sjukvårdsansvar bland annat för äldrevården. För att lösa denna situation krävs ett nytänkande där gamla synsätt måste ifrågasättas. En bred utredning om den framtida sjukvården bör därför tillsättas. En sådan utredning bör fritt få pröva om staten ska ta ansvaret för den mest kvalificerade vården, liksom för den universitetsanknutna sjukvården, och om det är möjligt att ge kommunerna ett utökat för delar av vården. Utredningen bör också pröva om det finns behov av en direktvald politisk nivå mellan stat och kommun för den ”resterande” sjukvården, eller om den kan skötas på annat sätt, exempelvis genom någon form av kommunalförbund. Vem som faktiskt ska utföra vården bör vara en fråga för den som ansvarar för sjukvården.
När man löst dessa frågor bör de övriga frågor som tagits upp i regiondebatten utredas. Även där bör man pröva vad som bör vara statens ansvar och vad kommunerna kan göra.
En utgångspunkt för dessa överväganden kan vara att statens ansvar bland annat bör gälla de frågor som har nationell betydelse, frågor som påverkar Sverige under generationer eller där Sverige har internationella förpliktelser.
Kommunerna bör ansvara för frågor av mer omdelbar betydelse som ligger nära medborgarna. Behoven av lämpliga indelningar av Sverige i verksamhetsområden för olika samhällsfunktioner, och behovet av en direktvald politisk nivå mellan stat och kommun bör också prövas då.
En översyn av det här skisserade slaget kräver en stor politisk enighet. Jag hoppas att man kan nå dit.
Ulf Henricsson,f d länsråd