Riksrevisionen presenterade häromdagen rapporten ”Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 – beredskap och hantering”.
Även om det konstateras att man i stort sett lyckades klara att ordna tak över huvudet för det stora antalet nyanlända, så fanns brister i såväl beredskap, kapacitet som hantering.
Detta är knappast okänt för dem som följt medierna. De största riskerna med denna bristfälliga hantering berör särskilt de ensamkommande unga. Myndigheterna saknade kunskap om deras antal, förhållanden i ursprungsländerna samt fysiska och psykiska hälsotillstånd. Urskillningslöst placerades barn i hem som långt ifrån var tillräckligt utredda.
Undertecknade med forskningserfarenhet på området påpekade tydligt i en artikel redan hösten 2015 (UNT 7/10 -15) att det inte räcker med bara tak över huvudet, något som också uppmärksammades i en larmrapport i Aftonbladet (11/10 -15). Dessa ensamkommande barn och unga behövde akuta insatser för sitt fysiska och psykiska hälsotillstånd.
Här befarades hög risk för posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och, som följd av den psykiska ohälsan, drogmissbruk.
I dag har vi ett facit som bekräftar det vi då ville få myndigheter att fästa uppmärksamheten på.
Helt i linje med Riksrevisionen kan vi notera att det fortfarande saknas kunskap i olika delar av landet om hur vården på ett optimalt sätt ska möta alla behov hos en heterogen grupp av ensamkommande barn och unga. Att dessa har varit med om svåra traumatiska erfarenheter har påvisats i olika studier, senast i Uppsala (UNT 27/12 2016).
Av de 206 ensamkommande ungdomar som deltog i en intervju visade tre fjärdedelar tecken på posttraumatisk stress, PTSD.
I den svenska befolkningen är motsvarande siffra sex procent. Fysisk och psykisk ohälsa är drivande faktorer för social utsatthet, droger och isolering, och försvårar därför integration. En studie vid Stockholms universitet visar att ju yngre ensamkommande är vid ankomsten, desto större är möjligheten att vara i jobb som vuxen, och pojkar är betydligt oftare än flickor sysselsatta. De flesta nyanlända unga är 16–17-åriga pojkar från Syrien, Irak och Afghanistan. Det behövs dock longitudinella studier (studier över lång tid) för att undersöka hur det går för dessa, men det finns lärdomar att hämta från studier på andra utsatta grupper.
Enligt en svensk studie ökar sannolikheten att drabbas av psykisk ohälsa i medelåldern ju mer arbetslöshet och tillfälliga anställningar man har i unga år.
Därför måste ungdomsarbetslöshet ses som ett folkhälsoproblem. Det bästa sättet att skydda barn från livslång fattigdom är att tidigt investera i deras skolgång, uppger Rädda Barnen, som samtidigt påtalar att skolan i allt mindre grad klarar sitt kompensatoriska uppdrag. När barnen missar skolan får de färre möjligheter att skapa goda kamratrelationer. Av de mål som finns i FN:s utvecklingsprogram handlar ett om ”God utbildning för alla”, något som tveklöst måste eftersträvas även för ensamkommande barn och unga.
En doktorsavhandling vid Stockholms universitet (2012) visar att unga som är placerade i vård får mindre stöd i skolarbetet än de som bor hemma. De har också färre kamratkontakter och måste ägna en större del av tiden utanför skolan till hushållsarbete. Deras tillvaro präglas av resursbegränsningar. Efter den tillfälliga asyllagens tillkomst har färre ensamkommande unga kommit, varvid boenden av ekonomiska skäl stängts och många barn har fått flytta, inte bara en gång utan det kan handla om mer än tio gånger under ett år.
Kontakten mellan barnet och dess företrädare – gode man – riskerar att avsevärt försvåras.
Ett av de viktigaste resultaten av öppna jämförelser avseende social barn- och ungdomsvård visar att 39 procent av de ungdomar som fötts utomlands och som varit placerade i familjehem eller HVB under hela årskurs 9 har behörighet att söka nationellt program i gymnasiet. För motsvarande grupp unga födda i Sverige var andelen 55 procent.
Fortfarande väntar många ensamkommande unga på beslut om uppehållstillstånd. Under tiden hinner många fylla 18 år.
Rättsmedicinalverket har fått uppdraget att bygga upp ett rättssäkert och fungerande system för dessa bedömningar, något som ännu saknas.
Vidare behöver dessa medicinska ålderbedömningar vara en del av helhetsbedömningar. Den tillfälliga asyllagen har försvårat möjligheten för anhöriga att komma hit. På HVB-hem bor både asylsökande och de som fått uppehållstillstånd, barn och äldre vars ålder ännu inte blivit bedömd, vilket medför svåra möten och känslor av diskriminering och utsatthet. Nu får vi dessutom rapporter om självmord bland ensamkommande även om vi är osäkra på antalet. UNT tog på grund av detta i fredags på ledarsidan även upp frågan om total amnesti för vissa flyktingar.
Mot bakgrund av att det saknas riktlinjer för utredning och behandling av ensamkommande asylsökande barn och unga, bör behovet av ett tillfälligt stopp av utvisningar övervägas.
Vidare behöver personal handledning i hur man förbereder dem som får avslag i processen. Ett ordnat mottagande vid återvändandet måste också vara väl anpassat för barnet och utgå från Barnkonventionen, till exempel att det finns anhöriga som är beredda att ta emot. Ensamkommande barn skickas tillbaka till Afghanistan trots det bristande säkerhetsläget i landet.
Sedan tidigare vet vi genom internationella studier att ett snabbt beslut om uppehållstillstånd, bra stabilitet i boendet, kompetent personal, skolgång och kamratrelationer har betydelse för det asylsökande ensamkommande barnets trygghet och känsla av hopp. Det är avgörande för den som får asyl och ska integreras i det svenska samhället.
Solvig Ekblad, professor i psykologi vid Karolinska Institutet
Fred Nyberg, seniorprofessor och Koordinator för U-FOLD vid Uppsala universitet