Sverige och EU satsar tillsammans 87 miljoner kronor för att ge bättre hjälp, till exempel hälsofrämjande insatser, till de fattiga EU-medborgare som sökt sig till Sverige för att tigga. Det handlar också om tolk- eller översättningshjälp och information om var soppkök och härbärgen finns och förbättrade möjligheter att sköta hälsa och hygien. Informationen handlar också om deras skyldigheter i Sverige.
En enkät som nyligen gjordes av Sveriges Kommuner och Landsting visar att var tredje kommun i Sverige har EU-migranter som främst försörjer sig på musicerande eller tiggeri och som sover i tillfälliga läger.
I Stockholm var de i april 2014 mellan 300–900 personer, enligt uppgifter från Stockholm stad. I Uppsala beräknades de vara omkring 50–100 personer, i Linköping 50 och i Umeå mellan 20 och 40 personer. Därför är det välkommet att Sverige sökt stöd från fonden för EU-bistånd till de sämst ställda.
Men åtgärderna här på hemmaplan räcker inte för att bekämpa den fattigdom och diskriminering som dessa människor söker sig bort ifrån. Ser man sig omkring på våra gator så ser det ut som att tiggarna ständigt blir fler.
Frågan är gränsöverskridande och måste därför behandlas på både EU-nivå och nationell nivå. För det är framförallt i EU-migranternas hemländer som det krävs hållbara lösningar. Därför är det dags för Sveriges regering att ta på sig ledartröjan i EU:s ministerråd och verkligen bli den humanitära stormakt vi har rykte om oss att vara. Sverige borde ta initiativet i medlemsrådet för att förmå fler länder att sluta leden och säga att vi inte längre står ut med att se hur illa den romska nationella minoriteten behandlas i exempelvis Rumänien.
Vi måste sätta mer press på och införa sanktioner mot de medlemsländer som inte lever upp till de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter som omfattar alla EU:s över 500 miljoner medborgare.
I dag kan EU påföra kännbara ekonomiska sanktioner mot de medlemsländer som bryter mot den europeiska ekonomiska stabilitetspakten. Ingen ifrågasätter att det kostar pengar att bryta mot den. Men när det gäller det som var grunden till hela det europeiska projektet, nämligen grundläggande värden och värderingar, så kan man bryta mot dessa utan påföljder.
Därför menar jag att EU borde upprätta en rättighetsmekanism som granskar att medlemsländerna efterlever de så kallade Köpenhamnskriterierna samt EU:s stadgar om de grundläggande rättigheterna, som alla medlemsländer är bundna av.
Dessa kriterier handlar bland annat om att landet måste vara en stabil demokrati som respekterar mänskliga rättigheter och skyddar minoriteter. Problemet är att medlemsländerna är motvilliga till att inrätta en sådan kommission, eftersom de är rädda för att själva bli kritiserade i likartade sociala frågor.
Det finns flera EU-fonder för medlemsländerna att söka pengar ur för att förbättra levnadsvillkoren för romerna, men hittills resultaten låter vänta på sig.
Därför bör EU skyndsamt införa ett särskilt sändebud för romsk inkludering i varje berört medlemsland som kan ta ett samlat grepp på området och som kan verka för minoriteters integrering, och samtidigt övervaka att de EU-medel som söks verkligen kommer romerna till del och inte försvinner i korruption.
Den allra svåraste utmaningen ligger hos oss själva, inom oss. Vi måste verka för en attitydförändring, där vi alla inser att varje människa är lika mycket värd oavsett vem den är eller var den kommer ifrån. Samhället måste göra upp med sina fördomar och erkänna att många romer än i dag är systematiskt förföljda, utpekade och satta på undantag- och det i varje land, även i Sverige. Parallellt med detta är det viktigt att påminna oss om att alla tiggare inte är romer och att alla romer inte är tiggare.
Ett Europa där vissa inte har tillgång till skola, drägliga hus och hälso- och sjukvård och där människor har det så eländigt att de beger sig på en lång resa till den kallaste utposten i Europa brister i sin solidaritet och Europa riskerar att slitas itu.
Det är fullständigt oacceptabelt att miljontals EU-medborgare systematiskt diskrimineras till den grad att de tvingas lämna hem och familj för att tigga i ett främmande land.
Sveriges regering borde göra mycket mer på ministerrådets möten för att tvinga Rumänien att ta hand om sina fattigaste och mest utsatta medborgare. EU måste få kraftfulla verktyg för att övervaka alla medborgares grundläggande fri- och rättigheter och medlemsländer som kränker sina medborgare måste ställas till svars med kännbara ekonomiska sanktioner som följd. Tyvärr är det ju så att pengar talar sitt tysta språk, och när inget annat hjälper är det detta som vi nu måste ta till.