Replik
Uppsalas Centerparti och Centerkvinnorna skriver att vårdplatserna på Akademiska sjukhusets förlossningsavdelning är otillräckliga. De vill införa ytterligare en vårdnivå, en normalförlossningsenhet. Debattörerna menar att den födande kvinnan nu är hänvisad till mycket avancerad förlossningsvård och samtidigt tvingas hantera den största delen av förlossningen utan professionellt stöd. De konstaterar att kvinnor i Sverige har få valmöjligheter kring var och hur de ska föda sitt barn. De lyfter också att man från forskningen vet att lugn, trygghet och kontinuerligt stöd ger bättre hälsoutfall för både mamma och barn.
Vi är barnmorskor med erfarenhet från svensk förlossningsvård och kunskap kring den evidens som finns inom området. Vi delar Centerpartiets uppfattning och förslaget är i överensstämmelse med Svenska Barnmorskeförbundets inställning i frågan. Då kan man ju undra varför vi inte redan har den här valfriheten i förlossningsvården i Sverige? Tvärtom har ett par kliniker i Stockholm som erbjudit alternativa sätt att föda på stängts ner.
Det kan vara så enkelt att det är svårt att veta vilken tråd man ska börja dra i. Avancerad vård leder ofta till att rutiner ”sitter i väggarna”. Stort fokus på säkerhet och risktänkande gör att det ofta glöms bort att det som är friskt och normalt också måste skyddas och upprätthållas. Vi vill låta en annan vårdform, som vi har god insyn i, tjäna som inspiration till en förändringsprocess som varken behöver bli svår eller kostsam för svensk förlossningsvård.
Tidigare vårdades nästan alla förtidigt födda barn i Sverige i kuvöser och föräldrarna tilläts besöka sjukhuset under dagtid. På 80-talet uppmärksammades det i Colombia att det var bättre för både föräldrarna och barnen att vårdas enligt kängurumetoden – att föräldrarna hade barnet hud mot hud, helst dygnet runt. Metoden fick stor uppmärksamhet, men implementeringen i västvärlden visade sig mycket svår att genomföra. Vändningen kom när barnläkare i Uppsala började förstå fördelarna med metoden. Man kan sammanfatta förändringen som att man bestämde sig för: nog med forskning om fördelarna; vi vet att det här är bra; nu gör vi förändringen. Alla yrkesgrupper samarbetade för att skapa en bättre vård för det förtidigt födda barnet och en rad forskningsprojekt startade där barnläkare och barnsjuksköterskor samarbetade för att ytterligare utveckla vårdformen. Det som för 20 år sedan uppfattades som helt omöjligt är i dag rutin på de flesta neonatalavdelningar i Sverige. Akademiska sjukhuset fick mycket positiv uppmärksamhet under förändringsprocessen, även internationellt – trots att argumenten emot kängurumetoden var oräkneliga och högljudda. Inom neonatalvården finns i dag en medvetenhet om att det som är friskt och normalt hela tiden behöver skyddas i en komplex vårdmiljö.
Vi hävdar att en liknande förändring är möjlig inom förlossningsvården i Region Uppsala. Förlossningsavdelningen skulle kunna utökas med en enhet för kvinnor med förväntat normala förlossningar. Här skulle stort fokus kunna läggas på att bevara det normala och att en barnmorska avdelas per födande. Det skulle utöka antalet vårdplatser, och på så sätt svara på det ökade antalet förlossningar i regionen, men också skapa arbetsvillkor i linje med hur de flesta barnmorskor i Sverige vill arbeta. I Uppsala finns BB-på väg, som är en unikt välfungerande enhet med barnmorskor som besöker föräldrar i hemmet efter att barnet är fött. BB-på väg skulle även kunna vårda gravida som är i en tidig fas i förlossningen. Vi tror att nyckeln till framgång är att olika yrkesgrupper börjar samarbeta för att skydda det som är friskt och normalt på liknande sätt som en gång skedde inom neonatalvården. På så sätt kan Uppsalas kvinnor få en mer individanpassad förlossning som både är trygg och säker och samtidigt med mer makt i den födandes händer.