Debatten kring invandring och integration har tagit en närmast religiös riktning i Sverige. Sara Skyttedal skrev nyligen på DN debatt och uppmanade till diskussion kring Sveriges strukturella kapacitet avseende vårt ansvarstagande. Sveriges invandringsmottagande per capita är nu störst i Europa och överskrider USA:a under den transatlantiska migrationen. Arbetslöshetsgapet mellan inrikes och utrikes födda är dessutom oroväckande stort.
Mot bakgrund av detta är Skyttedals initiativ knappast udda. Fördömandet av hennes artikel var dock bortom all rim och reson. Anklagelserna om grumlig agenda och att gå SD till mötes lät inte vänta på sig.
Göran Hägglund meddelade Aftonbladet att invandringen har gått bra förut, och kommer att gå bra igen. Problemet är att det är alldeles för många som inte håller med.
Samtidigt färgas Medelhavet rött av blodet från kroppar som krossas mot vrakdelar när överfulla flyktingbåtar förliser utanför Europas kust. Nära Europas gräns pågår just nu i Syrien och Irak ett blodigt terrorkrig vars grymhet saknar motstycke. Miljontals människor är på flykt.
Även om vi avsätter mer resurser för att hjälpa på plats, så kommer fortfarande människor att knacka på vår dörr och ansöka om att börja ett nytt liv i frihet och trygghet. Vi har ett moraliskt ansvar att inte säga nej till deras vädjan.
Den långsiktiga lösningen ligger dock kanske inte så långt bort som man kan tro. Precis som med klimatpolitiken så krävs det nu att man höjer blicken och börjar se detta som ett gemensamt europeiskt ansvar.
Det krävs en resultatinriktad politik för att öka Europas sammanlagda flyktingmottagande enligt ett system som skapar förutsättningar för integration och balans, och precis som i klimatfrågan föreslår jag här marknadslösningar i form av ett Cap and Trade-system.
Ett sådant skulle kunna utformas genom att den totala flyktingmängden uppskattas genom årliga prognoser från UNHCR. Länderna åläggs därefter ett visst ansvar att bära. Bördefördelningen mellan länderna utgår här rimligtvis från BNP. Det land som inte lever upp till sitt fastställda ansvar måste betala en straffavgift till en särskild flyktingfond, som de länder som överskrider sitt åtagande kan söka medel ur. Det kan även få stå länderna fritt att sälja tjänster i form av flyktingmottagande. Detta innebär att Sverige, i ett skede av ökande marginalkostnader för flyktingmottagande och integration, skulle kunna köpa mottagningstjänster av exempelvis Frankrike. Detta system skulle innebära att fler flyktingar skulle kunna tas emot till en lägre kostnad, och att länder kan sätta egna gränser för hur många flyktingar som tas emot utan att behöva skicka tillbaka dem till krigets helvete. Misslyckandet av Kyotoprotokollet lär oss att systemet måste slutas, att det måste finnas juridiskt bindande avtal och väl tilltagna sanktioner för de som misslyckas med sina åtaganden. Det måste även redovisas hur mottagandet sker och att det följer vissa givna rekvisit. Vi måste också hålla i åtanke att politiker älskar att förstöra de marknader de skapar.
Om vi tar våra värderingar om människovärde på allvar, varför förväntar vi oss inte att andra respekterar dessa? Varför tar andra EU-länder emot så få flyktingar?
Är dessa länder moraliskt mindervärdiga oss? Kan vi inte lätta på den politiska korrekthetens lock och utkräva samarbete i denna fråga kan vi varken övertyga de egna väljarna om vår förmåga att ta ansvar, eller påverka situationen för alla de flyktingar som nekas asyl i våra grannländer.