Men gäller det bara antisemitism? Jag ser en tendens i debatten att ifrågasätta alla former av rasistiska strukturer. Många påstår sig till exempel inte ”se” hudfärg. En rad debattörer har på senare tid förvandlats till vad UNT:s ledarsida kallar noshörningar – personer som slätar över och normaliserar rasism. Inte sällan har det handlat om islamofobi.
Många tycks också glömma att det lever kvar starka antisemitiska idéer inom majoritetsbefolkningen. Carl Franks berättade på tisdagens debattsida i UNT hur han och hans judiska vänner utsattes för aggressivt hat på en Uppsalakrog, av människor som föreföll vara helt ”vanliga svenskar”. Djupt rotade konspirationsteorier om ”judiskt världsherravälde” speglas dessutom hos åtskilliga majoritetssvenskar som myter om ”islamisering av Europa”.
När samma DN-ledare antyder att Omar Mustafa-affären inte skulle ha kringgärdats av begreppet ”skandal” torde minnet svikta rejält. Den uppslitande striden, där Mustafa enligt DN ”inte saknade försvarare”, blev ju till ett drev som innehöll allt från stereotypa fördomar om Mustafa som muslim till grova personpåhopp och lögner om att han skulle vräka sig i miljoninkomster. Släta inte över!
Efter självmordsbomben i Stockholm 2010 hette det i DN:s huvudledare att ”det muslimska samhället” (vad det nu är?) bar ett kollektivt ansvar för ”radikaliseringsproblemet”. Tesen illustrerades med en nidbild av en bedjande muslim som stack huvudet i sanden. Hur hade det sett ut om DN skrivit att ”det judiska samhället” bar ett kollektivt ansvar för exempelvis israeliska krigsdåd, och karikerat en bedjande jude med huvudet i sanden?
Det är självklart ett nederlag att antisemitismen i dag tycks öka igen, trots att samhället lagt ned så mycket resurser och kraft på att informera om denna och dess värsta konsekvens – andra världskrigets massmord på judar. ”Om detta må vi berätta” borde ha fyllt sin viktiga uppgift.
Så vi må berätta igen. Och om mycket mer! Hur många känner exempelvis till folkmordet på 10–20 miljoner människor i Kongostaten som pågick en bit in på 1900-talet? Sverige utgjorde ju genom militärer, sjömän, missionärer med flera den tredje största deltagarnationen i Leopold II:s ”civilisationsprojekt”. I dag är enligt Brottsförebyggande rådet afrofobi den överlägset mest utbredda (hela 18 procent) och aggressivaste formen av rasistiska hatbrott i Sverige. Ökningen med 26 procent åren 2009–2013 borde leda till kraftfulla åtgärder.
Det är troligt att vi även kommer att se en ökning av antisemitiska hatbrott i statistiken framöver. Det är illa. Och det är besvärande att svenska medier tycker sig behöva citera Obamas särskilda sändebud Ira Formans skryt om att amerikaner ”tror att mångfald är bra” och att USA ”inte accepterar antisemitism”. Som om Sverige skulle göra det. Och som om USA skulle sakna rasism. Den moralkakan bet mig hårt.