Torsdagen den 17 november 2016 nåddes vi av ett meddelade från pressekreteraren hos landets minister för högre utbildning och forskning Kristian Brangenfeldt med följande lydelse: ”Regeringen har i dag beslutat att ändra förordningen med instruktion för Universitetskanslersämbetet (UKÄ) så att myndighetschefen benämns generaldirektör i stället för som i dag universitetskansler.”
Därmed har den nuvarande regeringen brutit en tradition från 1477, då Uppsala universitet fick sin förste kansler, Jakob Ulvsson med Johan Skytte och Axel Oxelstierna som närmaste efterföljare.
Ministern själv, Helene Hellmark Knutsson (S), kommenterar beslutet på följande sätt: Universitetskanslersämbetet är en granskningsmyndighet för universitet och högskolor. Att myndighetschefen får titeln generaldirektör markerar att hon eller han är chef för en myndighet vars huvudsakliga uppgifter är tillsyn, uppföljning och kvalitetssäkring av universitet och högskolor.
Men så har det alltid varit. Även om Jakob Ulvsson och de flesta av hans efterträdare inte hade någon myndighet, var deras uppgift att övervaka att allt gick rätt till.
Ämbetet har naturligtvis också förändrats sedan 1477 i och med universitetsväsendets utveckling: först med egna kanslerer för universiteten i Uppsala och Lund, sedan en gemensam kansler från 1859 till 1964, då Universitetskanslersämbetet inrättades. Därefter fick vi Universitets- och Högskoleämbetet 1977–1992, Kanslersämbetet 1992–1995, Högskoleverket 1995–2012 samt från 2013 återigen Universitetskanslersämbetet. Benämningarna har således varit många, liksom uppgifterna varierat, men hela tiden har den högste chefen haft titeln universitetskansler. Det gällde även ämbetsmännen Nils Gustav Rosén och Hans Löwbeer, som innehade posten 1964–1969 respektive 1969–1980.
Sedan Löwbeer avgått 1980 för att bli generaldirektör i Byggnadsstyrelsen skedde en viktig förändring, inte i titulaturen utan i rekryteringsprincipen: kanslern har sedan dess, nu under 36 år, hämtats från högskolevärlden.
Därmed markerade den dåvarande regeringen att goda insikter om universitets och högskolors särart bör beaktas.
Den nu företagna förändringen, som kan tyckas vara en liten formsak, är ett nytt uttryck för den alltför utbredda tron att ledning av företag och myndigheter är en generell färdighet.
Men det finns starka skäl att betvivla att så är fallet och att det i stället är det av största vikt att känna till den verksamhet som man ska leda.
Det är med andra ord en stor skillnad att vara chef för Universitetskanslersämbetet och att leda myndigheter som Boverket, Försäkringskassan och Trafikverket.
Mot den här bakgrunden finns det nu anledning att befara att förändringen av titeln för Universitetskanslersämbetets högste chef även innebär att kraven på innehavarens kompetens blir annorlunda. Risken är stor att insatser i Kanslihuset kan komma att belönas liksom att generaldirektörer som inte passar på sitt verk flyttas till Universitetskanslersämbetet. En sådan utveckling vore ytterst olycklig. Universitet och högskolor behöver en chef för sin tillsynsmyndighet som åtnjuter förtroende inom området och som verkligen förstår vad högre utbildning och forskning går ut på.
Även om numera ledaren för Universitetskanslersämbetet olyckligtvis ska betitlas generaldirektör, finns det därför mycket starka skäl att även i fortsättningen rekrytera innehavaren från universiteten.
Lars Engwall
professor emeritus i företagsekonomi, Uppsala universitet