Vi kan inte vänta; vi måste agera nu! Redan nu svajar den rejält: Grundtilliten – det fundament varpå tryggheten i vårt samhälle vilar. Regeringen måste ta sitt ansvar och skyndsamt åtgärda den asylpolitik som nu driver oss mot ett parallellsamhälle där utslagna unga människor kämpar för sina liv och allt fler människor tappar tilltron till samhällets institutioner.
Än finns lite tid – med betoning på lite – att åtgärda de brister som driver människor mot avgrunden.
Vi har omkring tiotusen ensamkommande barn och unga som redan nu eller inom kort kan bidra till samhällets välfärd och bygget av ett starkt och framgångsrikt Sverige, bara de ges möjlighet att stanna. I stället riskerar de att jagas likt kriminella av en redan överbelastad poliskår som torde ha andra saker att ägna sig åt.
Vi har hundratusentals människor runt dessa barn och unga som också plågas av regeringens inhumana asylpolitik där våra barn, vänner och elever nu slits från oss och sina sammanhang på ett för medmänskligheten rent förödande vis.
Skarp kritik riktas från en samlad expertis mot de medicinska åldersbedömningar som regeringen låter Rättsmedicinalverket göra på de ensamkommande och där huvudsyftet är att ingen vuxen felaktigt ska bedömas som barn – medan det omvända förhållandet, det vill säga att Migrationsverket felaktigt bedömer ett barn som vuxen, inte anses lika allvarligt.
Med fruktansvärda felmarginaler tas alltså ödesdigra beslut om ålder som direkt påverkar om ungdomen ska behandlas som barn eller vuxen. Ett beslut om åldersuppskrivning till 18 gör att du över en natt – innan beslutet ens vunnit laga kraft – kan anses vara vuxen och därmed förlora såväl ditt stöd från socialtjänsten som ditt boende. Du riskerar att mista din skolgång, ditt nätverk samt god man.
Ett beslut om åldersuppskrivning till 18 gör att du hänvisas till något av Migrationsverkets anläggningar för vuxna, långt från den ort du känner. Dina möjligheter att få stöd i asylprocessen reduceras kraftigt.
Att du som asylsökande själv vet att du är 16 år spelar ingen roll, inte heller det faktum att du var barn när du kom.
Det senare kan dock – om du på något vis lyckas slippa utvisning under våren – göra att du eventuellt kommer kunna ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd till sommaren, om du har fortsatt att studera. Därför stannar du kanske på gatan eller flyttar runt bland kompisar i en osäker tillvaro. Kanske är det nu du faller ur, eller känner att du håller på att bli galen, att ditt huvud snart sprängs.
Tyvärr är du inte ensam. Ni är alltför många i samma situation och den psykiska ohälsan bland ensamkommande eskalerar i takt med de tätt duggande avslagen. Kommuner runt om i Sverige kan välja att inte agera på åldersuppskrivningar innan de vunnit laga kraft.
Ungdomarna skulle i så fall kunna bo kvar under hela asylprocessen och fortsätta sin skolgång. Några kommuner gör så. Dessvärre är det mer regel än undantag att kommuner avslutar sina insatser för ungdomarna i förtid. Juridiskt sett är detta mycket klandervärt och får förödande konsekvenser för hela samhället.
Avslutade insatser till följd av osäkra åldersuppskrivningar samt en överlag mycket rättsosäker och inhuman asylpolitik riskerar att underminera hela vårt samhällsbygge.
Det finns således många samhälleligt högst relevanta argument för att med omedelbar verkan stoppa både de undermåliga medicinska åldersbedömningarna och de inhumana, mycket rättsosäkra utvisningarna av ensamkommande barn och unga:
1. Rättsmedicinalverkets medicinska åldersbedömningar med påföljande åldersuppskrivningar är extremt rättsosäkra och starkt kritiserade av en samlad expertis och kan därför ej accepteras som grundfundament i en rättssäker asylprocess.
Konsekvenserna blir bland annat hemlöshet, när ungdomar väljer att bo på gatan för att kunna gå kvar i skolan på sin hemort, och ett skuggsamhälle där unga människor lever gömda för att undvika utvisning i väntan på en eventuell lag om uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier. Dessutom drivs många vidare till ett liv på gatan i andra länder i Europa.
2. Ungdomar som har anpassat sig till vårt samhälle löper högre risk vid återvändande – något som borde beaktas som asylskäl. En stor del av integrationsarbetet runt dessa barn och unga är redan gjort. Många är inom kort redo att betala tillbaka till samhället – om vi bara låter dem. Vi har redan investerat i skolgång och de är snart redo att börja arbeta.
3. Alla de medkämpar som finns runt de ensamkommande – människor som kämpar dag och natt för att hålla livsgnistan vid liv hos ungdomar som i många fall känner att de fått sin dödsdom – bär nu på ett nationellt trauma som riskerar att få mycket allvarliga och enormt kostsamma konsekvenser om inget görs, genast.
Att hålla hundratusentals människor i ovisshet och förtvivlan är dränerande för hela samhället. Detta kan endast få ett slut genom att den psykologiska terrorn av barn och unga upphör, så att tilliten till samhällets institutioner kan återerövras.
4. Ju längre vi väntar med att ge positiva besked om uppehållstillstånd desto dyrare blir det med alla åtgärder med anledning av ökad psykisk ohälsa, drogmissbruk, kriminalitet och annat som kräver kostsamma insatser.
Polisens redan knappa resurser behöver fokuseras till sådant som polisen generellt bör syssla med; inte till att jaga unga, rädda människor med drömmar om en framtid i trygghet, om att fortsätta utbilda sig och bidra till vår gemensamma välfärd.
5. Säkerhetsläget i Afghanistan och Somalia är extremt allvarligt. Vi avråder svenska medborgare från att åka dit. Därför ska vi heller inte skicka några andra barn – eller på osäkra grunder åldersuppskrivna ungdomar – dit. Punkt.
De samhälleliga perspektiven i kombination med de etiska tydliggör det enda hållbara alternativet: Låt de unga stanna – både för att de behöver det och för att vi behöver det. Och låt det ske snabbt, innan allt går sönder!
Karin Sehlin
skolkurator för nyanlända elever i Uppsala