Debattenefter terroraktionen mot Charlie Hedbo har främst handlat om stärkta säkerhetsåtgärder, lagföring av svenska medborgare som deltar i krigföring samt förebyggande åtgärder i form av uppsökande verksamhet.
Dock, en viktig aspekt lyser med sin frånvaro.
Effekten av den nykoloniala politiken i spåren av Bush proklamerade krig mot terrorismen. USA och dess allierade har med terroristargumentet genomfört folkrättsvidriga bombkrig och ockupationer mot stater främst i Mellanöstern.
Resultatet förutom sönderslagna länder är en aldrig skådad expansion av de fundamentalistiska rörelserna.
Man kan läsa om Afghanistankrigets gruvligheter i den färska tortyrrapporten till USA:s kongress. Bagramfängelset blev som Karzais talesman undslapp sig ”en fabrik för att producera talibaner.” Att tro att flygbombningar hjälper det irakiska eller syriska folket är att lura sig själv. Det har inte hjälpt de senaste elva åren och hjälper inte nu. "När framförallt unga människor upptäcker vad som sker runt omkring dem, slakt, död, elände, fattigdom, korruption – då ansluter de sig till Isis. De ser rörelsen som en attraktiv väg att protestera mot etablissemanget", säger den irakiska journalisten och författaren Hifa Zangana.
Kraftsamlingar mot terror och för yttrandefrihet är en del av kampen för demokrati, men gäller det bara när nidingsdåden inträffar i Paris eller New York?
Det är på plats att USA/EU (som felaktigt i media brukar kallas för ”världssamfundet”) reflekterar över sin egen politik. Bomber i stället för dialog, ockupation i stället för bistånd leder fel, är uppenbart kontraproduktivt.
Det är ett faktum att Parisuppbådets galjonsfigur, president Holland, så sent som i augusti förra året erkände att han sänt vapen till "demokratikämpande rebeller" i Syrien, vapen som hamnat i händerna på fundamentalister av samma skrot och korn som utfört dåden han nu protesterar emot,
Men när terrorn slår till i västs kärnländer då talar det högtidligt om ”försvaret av grundläggande europeiska och västerländska världen”.
Det wahhabistiska Saudiarabien hade knappast existerat utan Storbritanniens stöd i den koloniala uppdelningen efter 1:a världskriget. Al-Qaida och talibanerna kunde växa tack vare stödet från USA i kriget mot den Sovjetledda regimen I Afghanistan. Under ockupationen av Irak underblåste USA de religiösa motsättningarna. I Syrien finansierades religiösa extremister via de allierade kungadiktaturerna Qatar och Saudiarabien. Under FN:s täckmantel bombade Nato Libyen sönder och samman och utlämnade befolkningen till de jihadister som samlats i Benghazi. I dag har Libyen förvandlats till ett laglöst land, ett hägn för krigiska fundamentalister som också härjar i Syrien och Västafrika. Notera att de länder som Nato och väst bombat (och bombar) hade sekulära regimer.
De fundamentalistiska rörelserna är spelpjäser i kampen om tillgången på marknader och råvaror och kontrollen över geopolitiskt strategiska områden som Mellanöstern. Om de betraktas som fiender eller bundsförvanter är beroende av om de vid tillfälle tjänar eller hotar USA:s/EU:s intressen.
Länder och organisationer som motsätter västs diktat stämplas som terrorister och skurkstater. Hamas som vann valet i Palestina är brännmärkt, medan Netanyaho som är ansvarig för massakrerna i Gaza kan delta i Parismanifestationen utan att mainsstream-media höjer ett moralens pekfinger. Demonstationerna i Bahrain slogs brutalt ned av trupper från väst allierade, kungadiktaturen i Saudiarabien. Västs dignitärer visade nyligen den avlidne kungadiktatorn sin vördnad med närvaro vid begravningen. Saudiarabien sitter på de största oljereserverna och är en av världens främsta vapenimportörer, framför allt från USA/EU där också Sverige bidrar.
Inför den allmänna opinionen framställs interventionspolitiken i den fattiga världen som försvars- och fredsinsatser. Det är det kolonialistiska ”white man's burden” i ny tappning där ”demokratin” ska bombas fram.
Den 26 januari 2014 i Baraki Barak massakrerades fem civila, den 7 april 2013 i Shigal dödades tolv personer, varav elva barn. Alla offer för amerikanska bomb och drönarattacker i Afghanistan.
Vi kan fortsätta att lista civila dödsoffer från Afghanistan, Syrien, Palestina, Irak eller Pakistan. Enligt en rapport från Amnesty från förra året, dödades enbart i Afghanistan minst 1 800 civila under de senaste fem åren av ockupationsstyrkor.
Varför sådan tystnad om dessa offer i dagspressen, Dagens Eko ochTV?
Talibanska grymheter kan närskådas i medier, medan kroppar söndersprängda av drönare är non grata för de ”inbäddade” journalisterna. Det ger ockupationen en skenbar legitimitet.
Är dödandet acceptabelt för att det sker men högteknologiska vapen? Dock, det finns inga kliniska vapen. Offren för attackerna betecknas nästan alltid som talibaner, ett raffinerat sätt att avhumanisera människor av afghanistansk nationalitet. Det är supermakten USA som har tolkningsrätten och journalisterna i gemen slår ihop klackarna.
Ett verkligt bidrag till kampen mot terrorismen innebär krav på att bekämpa all utländsk intervention i suveräna stater. Ett slut på ockupationen av Afghanistan, Syrien och Palestina samt att Sverige tar hem sina soldater från USA:s krig. Därtill måste vapenleveranserna till krigszoner upphöra och ockupanterna ställas inför domstolen i Haag för krigsbrott.
John Dolve
Hans Johansson
Mario Sousa
(KP)