I förra veckan rapporterades om Islamiska statens, IS, (tidigare ISIS) fördrivning av tusentals irakiska kristna. Andra grupper som har blivit utsatta av Islamiska staten är mandéer och yazidier. Våld och hot mot Iraks minoriteter är ingen ny företeelse. Irak har tidigare bevittnat liknande brott mot andra minoritetsgrupper i modern tid. Först under brittisk kontroll och sedan under Saddam Husseins tid vid makten.
Förstörelsen av Iraks kulturarv och brott mot landets minoriteter pågick under den brittiska kolonialismen och har fortsatt efter USA:s invasion 2003.
1941 dödades uppskattningsvis 175 irakiska judar av irakiska fascister influerade av nazipropaganda. Massakern ägde rum i Bagdad när Irak var under brittisk kontroll, samtidigt som Tyskland försökte få inflytande genom att sprida nazistisk propaganda. Denna massaker på Iraks judar var början på slutet av mer än 2 500 år av judiskt liv i landet och en viktig del av det irakiska kulturarvet. Enligt Minority Rights Organization finns det ett tjugotal av Iraks tidigare 140 000 judar kvar. Under Iran–Irak-kriget deporterade diktatorn Saddam Hussein faylikurder som till skillnad från majoriteten av kurderna var shiamuslimer.
Förstörelsen av Iraks kulturarv efter den amerikanska invasionen 2003 var mycket mer systematisk och omfattande.
Första vågen av förstörelse var plundringen av Iraks främsta museer, bibliotek, arkiv och arkeologiska fyndorter. En intensiv plundring av museer, bibliotek och arkiv pågick mellan den 10:e och 12:e april 2003 enligt Zainab Bahrani, Edith Porada-professor i konsthistoria och arkeologi vid Columbia University i New York, USA. Många beskriver denna avskyvärda plundring som ett resultat av ockupationen och ett bristande förutseende av Bushadministrationen.
Vidare nämner Bahrani hur Bushadministrationen aktivt bidrog till fortsatt förstörelse av Iraks kulturarv genom att använda landets kulturhistoriskt mest betydelsefulla platser, som Ur, Abrahams sagoomspunna födelseort som militärbaser.
Många ansåg detta agerande vara etiskt tvivelaktigt. En ockupationsmakt är nämligen skyldig att skydda arkeologiska platser. Ingen av Iraks 12 000 arkeologiskt viktiga platser skyddades efter invasionen. 15 000 arkeologiska föremål försvann. En viss plundring förekom även under Saddam Husseins tid, men det vi såg efter invasionen var en dramatisk ökning.
Nästa våg av kulturell urholkning var utrensningen av Iraks akademiker, läkare och högutbildade genom arresteringar, kidnappningar och mord.
Tre år efter ockupationen rapporterade Göteborgsposten 2006-04-23 att nästan 160 irakiska universitetsprofessorer hade mördats, cirka
2 000 akademiker och läkare flydde landet och till följd av denna åderlåtning på intellektuell kapacitet stängdes 152 utbildningsanstalter. Dessa mord riktade mot Iraks intellektuella kom att få allvarliga konsekvenser för Iraks ekonomiska, sociala och politiska återbyggnad.
Den nya politiska ordningen som byggde på sektindelning utifrån de tre största grupperna sunni, shiiter och kurder ökade minoriteternas sårbarhet. Irak är ett land med en etnisk-religiös diversitet som är mycket rikare än denna förenklade bild. Den nya politiska ordningen orsakade även spänningar mellan de tre största grupperna. Vi hör dagligen om det upptrappade sekteristiska våldet mellan sunni- och shiamuslimer (shiiter).
Under min Irakresa i mars 2014 vittnade flera journalister om större intresse och vilja till en tredelning av landet. Även från dem som hittills har försvarat idén om ett fortsatt heterogent irakiskt samhälle.
Självfallet är det det irakiska folket som skall få avgöra landets framtid. Dock är det med stor sorg jag konstaterar att vad vi bevittnar är en fortsatt nedmontering av den irakiska staten, utspridd extremism och ett sekteristiskt våld som drabbar alla i allmänhet och minoriteterna i synnerhet.
De västerländska demokratiernas tidigare kolonialism och senare nykolonialism har frigjort krafter i Irak som de inte förmådde att kontrollera. Den okontrollerade extremismen inte bara försvårar irakiernas väg mot demokrati, utan hotar även att utplåna Iraks minoriteter och utarma den mesopotamiska civilisationens kulturella arv.
Det betyder inte att irakier står utan ansvar. Stora grupper i Irak har vunnit politiskt inflytande efter diktatorns fall, inflytande grundat på deras religiösa och etniska tillhörighet.
Kurdiska och muslimska irakier har protesterat. Det är majoriteternas skyldighet. Vi har dock bevittnat hur kritiska och modiga röster hotas och även dödas som den muslimske professorn i Mosul. Det är uppenbart att Iraks nuvarande regering har misslyckats med att skydda Iraks kristna. Vi ser hur den står handfallen mot organiserade extremistiska grupper.
FN:s säkerhetsråd har fördömt dessa brott. Det är en bra början, men det räcker inte. Det räddar inte människorna från att brännas.
Kholod Saghir