Jag skäms över Folkpartiets utspel de senaste dagarna vad gäller integration.
Det är inte trovärdigt av partiet att komma med en del kontroversiella förslag och utspel som i stort går emot vad partiet har hävdat och gjort under åtta år i regeringsställning och med just ansvar för integrationen.
Som folkpartistisk riksdagsledamot 2010–2014 och med bland annat ansvar för partiets integrationspolitik i arbetsmarknadsutskottet har jag liksom FP argumenterat för permanent arbets- och uppehållstillstånd i samband med integrationsdebatter och inte minst från talarstolen i riksdagens kammare.
Partiet kan inte byta fot bara några få månader efter valet och komma med nya förslag utan någon som helst förankring.
Att dessa förslag har diskuterats i en splittrad partistyrelse eller i riksdagsgruppen räcker inte för att kalla det för att ”det har förankrats i partiet”.
Självklart ska man som parti eller person kunna ha rätt att byta åsikt, men då är det klädsamt att erkänna sina tidigare misstag och tala om för medborgarna vad man i så fall har misslyckats med och varför man ändrar ställningstagandet i just denna fråga.
Språkkravet för medborgarskap var helt rimligt inför valåret 2002. Jag var själv med i denna arbetsgrupp och stödde förslaget i en tid, då många inte lärde sig språket trots många års vistelse i Sverige.
Ofta var det kvinnor som inte fick möjlighet att lära sig språket. Bor man i ett land måste man känna sig delaktigt i det samhälle man lever i och för att göra det måste man kunna språket. I många diktaturer är det avsaknaden av demokrati som utgör hinder för att medborgarna ska delta i samhällsutvecklingen. Då ska inte språket vara hindret här i Sverige att uttrycka sina åsikter i samband med fria val eller att utveckla samhället.
Men i dag är jag emot ett sådant språkkrav, eftersom etableringsreformen som genomfördes under FP-ledning de senaste åren tvingar alla att lära sig språket.
Det var ett befogat krav i en tid där nyanlända inte tvingats till språkundervisning, men absolut inte behövligt i dag efter etableringsreformens införande tack vare Folkpartiet liberalerna.
Språk och arbete är två viktiga faktorer för en lyckad integration. I dag väntar asylsökande och nyanlända månad efter månad utan möjlighet till språkundervisning. En del har fått sina tillstånd för sex–sju månader sedan men väntar fortfarande på en bostad. Utan språk och utan bostad är det inte möjligt att få något arbete.
FP:s utspel och påståendet att vi gör detta för att stärka arbetslinjen stämmer inte alls. Det är allt för många undantag som gör att förslagen inte kommer att ha någon effekt.
Vårdnadsbidrag var en kompromiss under alliansåren som FP inte var tillfreds med. Därför är det bra nu att vi nu visar tydligt att vi vill avskaffa det.
Folkpartiet borde i stället fokusera på att underlätta för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden och försörja sig.
För att nå dit måste samhället underlätta för arbetsgivarna att anställa personer med invandrarbakgrund genom att till exempel ge skattelättnader, att öppna vägen för en bra bostadspolitik och fler byggnationer genom enklare regler för att bygga, att öppna för statligt ägda förläggningar med möjlighet till språkundervisning under tiden för asylutredning liksom efter erhållandet av arbets- och uppehållstillstånd.
Förslagen verkar ha hastats fram på grund av det låga väljarstödet FP har efter höstens val 2014.
Det vore bra om FP nu kan tänka om och då tänka rätt. FP tycks ha tänkt om och tänkt fel.
Ismail Kamil, fd riksdagsledamot (FP) med ansvar för integrationspolitik 2010–2014