När säkerhetspolitik diskuteras handlar det ofta om militära förband och JAS-plan. Men frågan är vem den säkerhetspolitiken är till för. Mäns våld mot kvinnor och barn ökar i dag i Sverige. Och det samtidigt som övrigt dödligt och grovt våld generellt har minskat under lång tid. Under 2013 mördades 26 kvinnor av en man som de hade eller haft en nära relation med. Siffran brukar ligga på 17-20 per år. Statistiken för 2014 är ännu inte klar. Ensamstående kvinnor med små barn uppger tre gånger så ofta som andra att de utsatts. De barn vars mamma misshandlas har femton gånger högre risk att själva utsättas för direkt våld. Inte sällan fortsätter hot och våld efter separationen, understött av familjerättsliga beslut. Till och med när mamman mördas behåller mördaren ofta vårdnaden om barnen, med laglig rätt att exempelvis neka barnen terapi för att bearbeta sina trauman.
I en särskild juridiskt oacceptabel situation befinner sig våldsutsatta kvinnor och barn som kommit till Sverige genom anknytning, det vill säga genom moderns äktenskap med en svensk man. Om hon lämnar honom innan två år har passerat och hon fått permanent uppehållstillstånd är risken utvisning. Inte så få män har satt i system att kontrollera kvinnor, i vissa fall ett antal i följd, med stöd i denna lagstiftning.
Terrafem är en av de verksamheter som dagligen möter kvinnor i denna situation, och som länge krävt att lagen ska ändras. Sist tvåårsregeln utreddes, i Kvinnor och barn i rättens gränsland (SOU 2012:45) konstaterades att den måste försvinna på sikt, då lagen i praktiken står på förövarnas sida och underlättar deras våld. Lagen är ett uttryck för att utlandsfödda kvinnor och barn ses som än mindre skyddsvärda än svenskfödda.
Fi kräver omedelbart avskaffande av tvåårsregeln och en effektiv politik mot alla former av våld. För en feministisk regering borde mänsklig säkerhet ha högsta prioritet. Kostnaden för ett enda JAS-plan skulle kunna finansiera alla Sveriges kvinnojourer och rädda många liv. Tyvärr tycks nationalism snarare än feminism styra säkerhetspolitiken, migrationspolitiken och kvinnofridspolitiken.
Istället för att tala om att skydda nationen mot ett tänkt hot – bland annat genom att befästa Gotland med militära förband – borde vi tala om hur vi kan skydda människor mot det verkliga hot som många kvinnor och barn lever under i Sverige i dag.
Gudrun Schyman (Fi), partiledare
Sissela Nordling Blanco (Fi), partiledare
Linnéa Bruno (Fi), partistyrelseledamot
Elin Bååth (Fi), kommunfullmäktige Gotland