Juletiden är en tid då de allra flesta svenskar firar jul med nära och kära, köper julklappar till varandra och njuter av god mat. Det är en tid präglad av gemenskap, värme och tradition. Och så sjunger vi sångerna om de tusen juleljusen som tänds, och vitklädda lucior har sjungit om mörkret som flyr och dagen som gryr.
Men fönstret mot världen utanför står vidöppet och med detta drar ett stråk av kall vind in i den svenska julidyllen. Och mitt i vårt julfirande land nås vi av beskedet att nu beräknas mer än 50 miljoner människor vara på flykt i världen. En femtedel av dessa är syrier i akut behov av humanitär hjälp.
Cirka två miljoner av de syriska flyktingarna befinner sig nu i Libanon, Turkiet, Jordanien och Egypten, där varje familj fram tills nu har fått ta emot matkuponger värda 30 dollar av FN:s biståndspersonal. Men sedan den 1 december står familjerna tomhänta och deras vanmakt växer i takt med att maten tar slut och bränslet för uppvärmningen blivit för dyrt för dem. De 64 miljoner dollar som FN behövde samla in för att de syriska flyktingarna ska ha mat för dagen saknas. För människor som inte har tillgång till nödvändig sjukvård och mediciner och befinner sig i en extremt utsatt situation i ett främmande land när vinterns kyla blir värre dag för dag, leder de uteblivna matkupongerna till en ännu mer ohygglig nöd och ett för oss julfirande svenskar nästan ofattbart lidande.
Bara ungefär två procent av flyktingarna söker sig vidare till Europa. Många av dem via en livsfarlig båtfärd över Medelhavets vatten.
Sverige har hittills gett asyl till över 36 000 syrier, vilket jag är stolt över. Samtidigt rapporterar FN:s flyktingorgan UNHCR att 3 419 människor dött på den farofyllda färden över Medelhavet på väg till Europa under detta år. Det är ett tragiskt rekord och det står klart att Medelhavet håller på att bli ett dödens hav, en jättelik odefinierbar gravplats för mäniskor utan namn, som bara förenas av en enda önskan: att rädda sitt och sina barns liv.
Jag överväldigas av sorg och känner vanmakt över att det inte finns lagliga vägar för flyktingar att kunna ta sig till Europa för att söka asyl. I desperation tvingas dessa människor att betala hutlösa summor till skrupelfria människosmugglare för en plats på en sjöoduglig, överfull båt.
Jag och många med mig menar att det är en moralisk plikt för EU att etablera lagliga och säkra vägar till EU för de människor som måste fly. Det kan vi göra genom att exempelvis utfärda humanitära visum på EU-ambassader eller tillfälliga konsulära kontor i flyktinglägren runt om i världen.
Parallellt med detta borde det vara tvingande för alla EU:s 28 länder att delta i UNHCR:s vidarebosättningsprogram och därmed öka antalet kvotflyktingar som får nya livsmöjligheter i EU. I dag tar 15 EU-länder inte emot några kvotflyktingar alls medan Sverige tar emot 1 900 och Tyskland fler än 5 000.
Om övriga 26 medlemsländer följde dessa exempel skulle 100 000 människor besparas båtfärden och kunna erbjudas skydd undan fasorna.
Under julgranen i år kommer många de julklappar jag ger bort att vara ett matpaket till de syriska flyktingarna. Det är en gåva som kommer att glädja mig och min familj, men som är nödvändig för de mammor och pappor som genom detta kan ge sina barn mat. Jag hoppas att vi blir många som gör likadant.
Europa kan inte ta emot alla som söker sig hit. Men vi är bundna av Genevekonventionen att ge alla asylsökande en rättvis prövning av sina asylskäl. Ingen ensam människa kan på egen hand lösa den fasansfulla situation som präglar de syriska flyktingarnas liv.
Men genom ökad medmänsklighet och omtanke kan vi tillsammans åstadkomma ett rikare liv för de mödrar, fäder, barn och vänner som i år tvingas fira jul på flykt undan fasorna i Syrien.
Tillsammans kan vi ta den europeiska solidariteten med dessa utsatta människor till en ny nivå. Sverige är ju, trots allt, en humanitär stormakt.
Cecilia Wikström (FP), Europaparlamentariker