Antibiotikaresistens är en av vår tids absoluta ödesfrågor. Tillsammans med klimatförändringarna är det förmodligen den fråga där behovet av gränsöverskridande samarbete är som störst. I torsdags tog Europaparlamentet ställning till en handlingsplan för att bekämpa antibiotikaresistensen i Europa. Men en handlingsplan på europeisk nivå är inte tillräckligt. Det krävs konkreta förändringar här och nu. Det handlar både om att minska användningen och säkerställa att det tas fram fler antibiotika.
Årligen dör 750 000 människor på grund av antibiotikaresistenta infektioner. År 2050 väntas den siffran vara 10 miljoner.
Om vi inte gemensamt tar krafttag mot antibiotikaresistensen är risken stor att hälso- och sjukvården inom en snar framtid står handfallen vid behandlingar av infektioner som vi i dag betraktar som simpla. En stor del av de medicinska framstegen - från transplantationer till kejsarsnitt - som vi i dag tar för givna och som räddat otaliga människoliv skulle vara omöjliga.
Redan i dag finns det mycket få behandlingsalternativ för flera multiresistenta bakterier. Detta kommer leda till ett omfattande lidande för den enskilde, skyhöga hälso- och sjukvårdskostnader för samhället och ett stort produktionsbortfall för företag.
Fastän Sverige ligger i framkant när det kommer till att bekämpa antibiotikaresistens kan vi inte hantera frågan på egen hand.
Resistensen sprids genom resor, transporter av livsmedel och djur, i sjukhusmiljöer och via den yttre miljön.
Den handlingsplan som Europaparlamentet stöder är bra men otillräcklig. Nedanför föreslår jag därför fem åtgärder som kan göra skillnad på riktigt.
1. Antibiotika ska användas sparsamt och det är i sin ordning att nya antibiotika inte används förrän dagens antibiotika slutar verka. Men den nuvarande patentlagstiftningen förtar företagens ekonomiska incitament att ta fram nya. Den sparsamma användningen riskerar nämligen att leda till att patent löper ut kort efter att antibiotikan faktiskt börjar användas. Det krävs ny lagstiftning som ökar incitamenten att ta fram nya antibiotika genom bland annat längre marknadsexklusivitet.
2. Det behövs en ny ersättningsmodell för antibiotika som i högre utsträckning frikopplar betalningen från användningen av antibiotikan. En premiebaserad ersättningsmodell där staten betalar själva premien och landstinget betalar styckkostnaden är en lösning. Det ökar de ekonomiska incitamenten för företagen och förbättrar på samma gång tillgången till antibiotika. Premien kan finansieras av exempelvis en liten höjning av priset för förskrivna antibiotika som inte skulle förändra den ersättning som idag går till företag och apotek.
3. Sverige bör ta initiativ till en global fond som uppmuntrar till ökad forskning och innovation på antibiotika. Brittiska National Health Services fond där de dels belönar innovationer och dels genombrott kan vara ett föredöme. Sverige bör skänka 500 miljoner kronor och uppmuntra fler länder, företag och organisationer att ansluta sig.
4. Forskning kring nya antibiotika bör bli mer prioriterad i EU. När EU:s forskningsprogram ska bestämmas inom ramen för EU:s nästa långtidsbudget måste antibiotikafrågan få en framskjuten roll.
5. Antibiotikaanvändningen skiljer sig markant åt i Europa. På vissa håll går det rentav att få antibiotika utskriven utan recept. Nya antibiotika bör regleras betydligt hårdare. På samma sätt som EU har inrättat ett regelverk för användning av antibiotika i djurhållning bör ett regelverk för användning till människor tas fram.
Det saknas inte goda krafter och intentioner. Men nu krävs det handlingskraft och modiga beslut som gör skillnad på riktigt.
Bara så kan vi pressa tillbaka antibiotikaresistensen och säkerställa att kommande generationer har långsiktig tillgång till nya viktiga antibiotika. Det här arbetet bör Sverige leda.
Christoffer Fjellner (M)
Europaparlamentariker