Kvinna till Kvinna välkomnar att Kristdemokraterna har tagit fram en egen jämställdhetspolitik. Det behövs fler partier som vill vara med och stärka jämställdhetsarbetet. I KD:s program Jämställdhet på riktigt finns inte ett ord om inskränkt aborträtt, vårdnadsbidrag eller sambeskattning. KD har anpassat sin retorik och politik för att undvika potentiella valsänken inför 2022.
Flera förslag i programmet är välkomna och borde plockas upp också av en feministisk regering. Dit hör att polisen ska få mer resurser till arbetet med våld mot kvinnor och inrättandet av särskilda sexualbrottsgrupper. Detta är vad svenska kvinnorättsorganisationer länge krävt. Kvinnojourer ska också få mer resurser, likaså den hårt pressade förlossningsvården. Allt detta är utmärkta åtgärder och vi ser fram emot anslagen i KD:s skuggbudget.
Men tyvärr följer KD upp detta med förslag som omedelbart kommer att försämra jämställdheten som slopandet av den individuella föräldraförsäkringen. Blir det verklighet riskerar kvinnor att än en gång få hela ansvaret för barnen. Arbetsgivare kommer återigen att kunna ha åsikter om män som väljer föräldraledigheten före karriären. Detta är inget annat än en bakåtsträvande politik och frågan är varför KD är så intresserade av att driva den här typen av förslag som så uppenbart kommer att cementera gamla könsroller?
Ebba Busch menar i en intervju om partiets nya jämställdhetsprogram i Expressen 7/4 att dagens politik är ”resultatet av en syn på att kvinnor ska göra karriär efter mansnormen, där någon annan får ta hand om barnen. Många kvinnor vill göra karriär och ha tid med sina barn.”
Men ursäkta, var är männen i den här ekvationen? Varför är det just bara kvinnorna som ska lösa familjepusslet och varför förväntas inte männen vilja ha tid med sina barn? Jämställdhetsarbete är en fråga för både kvinnor och män. Det har KD inte förstått.
”Mycket av de strukturella jämställdhetsproblem som drabbar kvinnor är resultatet av politiska beslut” säger KD:s ledare Ebba Busch också i intervjun.
Nej Ebba, läs på. Strukturella jämställdhetsproblem är ett resultat av maktstrukturer och könsnormer, inget annat. Men den svenska jämställdheten som de flesta politiska partier – inklusive Kristdemokraterna – hyllar, är ett resultat av kvinnors långa kamp som utmynnat i just politiska beslut för ökad jämställdhet. Rösträtt, föräldraförsäkring, förskola och fri abort är exempel på det.
De fortsatta jämställdhetsförslagen från KD är tyvärr en plåster-på-såren-politik. Att ge kvinnor pepparsprej, överfallslarm och kurser i självförsvar löser inte någonting. Tvärtom signalerar det att kvinnor ska förvänta sig våld när de går utanför dörren. Dessutom lägger Kristdemokraterna ansvaret på kvinnor att lösa detta själva. Här borde partiet göra en genusanalys och erkänna att det behövs ett arbete för att förändra de normer och strukturer som gör att mäns våld mot kvinnor fortfarande är ett stort problem. Men Ebba Busch använder inte gärna ordet ”genus” utom när det handlar om ”genusflum i förskolan”.
Det är sorgligt att det också ligger en aura av välbekant högerpopulism över KD:s jämställdhetspolitiska utspel där Ebba Busch vill ställa ”verklighetens kvinnor” mot ”den ekonomiska och akademiska eliten”. Efter nära tre decenniers arbete med att stötta kvinnoorganisationer i 20 konfliktdrabbade länder vet vi värdet av en stark kvinnorörelse som samlar kraften från kvinnor i alla delar av samhället. Jämställdheten har aldrig förbättrats av att kvinnor ställs mot varandra.