Den belarusiska regimens återgång till brutal repression mot oliktänkande måste få konsekvenser för Sveriges och EU:s Belaruspolitik. Bilaterala samarbetsprocesser bör avbrytas och sanktioner återinföras. Samtidigt bör ökade resurser riktas till stöd för landets demokratirörelse.
De senaste dagarnas utveckling i Belarus har varit dramatisk.
Flera oppositionsledare har fängslats av regimen, som ett led i försöken att stoppa den protestvåg som just nu sköljer över landet.
I flera belarusiska städer har stora demonstrationer genomförts mot president Lukasjenkas så kallade parasitdekret, enligt vilket personer som inte är registrerade på den officiella arbetsmarknaden schablonbeskattas. Lukasjenka har för ovanlighetens skull backat en aning och skjutit upp verkställandet av dekretet i ett år. Detta har emellertid inte räckt för att stilla protesterna, som i grunden beror på ett utbrett missnöje med regimens ekonomiska politik. I stället kräver nu allt fler presidentens avgång.
Sedan Lukasjenkaregimen i augusti 2015 släppte de då kvarvarande politiska fångarna fria, och därmed drastiskt lyckades förbättra sin relation med EU, har de tidigare så vanliga gripandena av demonstranter lyst med sin frånvaro. Deltagare i protestdemonstrationer har även fortsättningsvis drabbats av repressalier, men då i stället i form av böter. Denna till synes mjukare taktik har varit framgångsrik, särskilt gentemot Sverige och andra EU-medlemmar, som i ljuset av det geopolitiska läget tycks tolerera en viss grad av förtryck i Belarus, så länge detta inte är alltför brutalt.
Men nu har alltså ett trendbrott kunnat noteras. För första gången på länge har kortare fängelsestraff utdömts till demonstranter.
Och regimen har särskilt riktat in sig på ledande oppositionspolitiker, som förväntas spela en central roll i kommande demonstrationer, inte minst i samband med Frihetsdagen den 25 mars, då en stor manifestation planeras i huvudstaden Minsk.
Fredagen den 9 mars greps bland annat ledaren för Förenade medborgarpartiet, Anatol Ljabedzka, och de belarusiska kristdemokraternas ordförande Vital Rymasjeuski, jämte en av ledarna för rörelsen ”För frihet”, Juras Hubarevitj, i samband med en demonstration i staden Maladzetjna. Samtliga misshandlades i samband med gripandet och dömdes dagen därpå till 15 dagars fängelse, vilket innebär att de släpps fria först efter den ovan nämnda Frihetsdagen.
I söndags fängslades så ytterligare en ledande oppositionspolitiker, Pavel Sevjarynets, efter att han deltagit vid ett protestmöte i staden Vorsja.
Förutom Sevjarynets greps också flera journalister som var på plats för att bevaka demonstrationen. I ytterligare städer agerar regimen aktivt för att störa eller förhindra planerade demonstrationer. Man försöker också stoppa studenter och arbetstagare från deltagande i kommande protester genom att tvångskommendera dem till andra aktiviteter.
Lukasjenka har alltså återgått till den brutala repression mot oliktänkande som tidigare varit så vanligt förekommande i Belarus, och som då gett upphov till en sanktionspolitik från EU.
När huvuddelen av sanktionerna upphävdes häromåret konstaterade EU att beslutet kunde komma att omprövas i ljuset av den fortsatta utvecklingen.
Det som nu sker i Belarus bör därför få tydliga konsekvenser för Sveriges och EU:s Belaruspolitik. I ett första steg bör alla bilaterala samarbetsprocesser med belarusiska myndigheter omedelbart avbrytas. Dessa bör sedan inte återupptas förrän alla politiska fångar släppts och konkreta åtgärder vidtagits för att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna.
EU bör också återinföra de tidigare sanktionerna mot Lukasjenkaregimen.
Här kan Sveriges regering spela en viktig roll som initiativtagare, något som vore logiskt med tanke på att utrikesminister Margot Wallström tidigare sagt att Sverige egentligen inte ville att sanktionerna skulle upphävas. Ökade resurser bör samtidigt satsas på stöd till landets demokratirörelse.
Trots att den belarusiska regimen försöker kväsa protesterna, samlas för var dag allt större folkskaror för att uttrycka sitt missnöje.
Därmed utmanas Lukasjenka på allvar, och den närmaste tidens händelseutveckling kan få avgörande betydelse för lång tid framåt. Det är därför viktigt att Sverige och EU agerar aktivt och snabbt. Det är dags att definitivt klippa banden med Lukasjenkaregimen för att i stället helhjärtat stödja de belarusier som verkar för en demokratisk utveckling.
Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter